Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två dikter. Av Anders Österling - I. Trädet på skäret - II. Novellett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av ANDERS ÖSTERLING
Trädet på skäret.
Trädet stod i skärets blåst,
ingen kände det,
vuxet som det växa måst,
böjt av ensamhet.
Lövet sprack med ödslig brand
ur dess hårda ved,
och ett fågelpar från land
slog till slut sig ned.
Klara drillar klungo då
från dess stumma gren:
liv, så lätt du är för två
och så tungt för en!
Tåligt stilla trädet stod
med sitt bundna valv,
medan lust av vingat blod
i dess krona skalv.
II.
Novellett.
För hela kvinnoödet,
i öm förväntan givet,
fick hon en dag till avsked
en liten lapp med skrivet.
Nu ligger hon och sörjer,
ett ädelt instrument,
som ej kan fatta varför
det blev tillbakasändt.
Hur kunde mannen tröttna
på detta spröda väsen
som enkom syntes skapat
att dyrkas av en kräsen?
O gud av ljusan låga
har hon ej skänkt sig hel?
Hon letar med förtvivlan
sitt arma hjärtas fel.
Var hon ej värd hans kärlek?
Hon får ej ro för plågan.
Men med ironisk ursäkt
han löser samvetsfrågan:
»Och om din art som kvinna
är strängad än så fin —
vad gör det mig? Jag spelar
ej alltid violin — —»
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
