Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ludwig van Beethoven. Till hundrafemtioårsminnet. Av Julius Rabe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julius Rabe
Beethoven. Oljemålning
av Joseph Stieler. 1819.
har att arbeta i. Ingen, vare sig han
är musiker, målare eller diktare, kan här
välja. Materialet, i vilket han skall
uttrycka sig, är en form av hans öde.
Men även här kan han anamma eller
spjärna emot. Och ur denna strid av
sympati och antipati växer den
personliga stilen fram.
Givetvis är det ytterligt svårt att tala
om stilistik för en publik av vilken man
ej får begära fackbildning. Om här
likväl försöket skall frestas, sker det i den
övertygelsen, att ingen kunskap i
konsternas historia är så väsentlig som
kunskapen om stilen och stilutvecklingen,
och i den förhoppningen, att de
framförda synpunkterna skola visa sig så
allmänna, att var och en musikintresserad
skall finna dem förståeliga.
I midten av 1700-talet ägde inom
instrumentalmusiken en radikal
stilbrytning rum. Det var den stilistiska reform
som genomfördes av den s. k.
Mann-heimer-skolan, en krets av tonsättare
som fylkade sig kring Johann Stamitz
och Franz Xaver Richter i Mannheim.
Det var många nyheter denna
tonsättar-skola förvånade världen med. Mest
uppseende väckte deras nyanseringsprinciper,
som voro baserade på ett flitigt
användande av crescendi och diminuendi, och
ej som förr på ett växelvis nyttjande
av starkt och svagt spel utan
förmedlande övergångar. Men viktigare — och
uppmärksammat först på de senaste åren
— är den tullständiga skillnaden mellan
Mannheimer-skolans melodier och tidens
omedelbart före. Det karakteristiska för
den nya melodien var, att den var byggd
på ett enda rytmiskt motiv, vilket
upprepades på olika tonsteg och så fick
växa ut till en fullständig melodi. Ett
exempel förklarar mera än många ord.
En av Stamitz’ orkestertrior börjar pä
följande sätt:
De båda meddelade taktparen äro
rytmiskt och melodiskt alldeles lika, de äro
blott åtskilda i harmonierna. Den första
taktgruppen vilar på en C-durklang, den
senare på ett a-mollackord.
Att antyda varifrån denna stil
kommit, är här ej rätta platsen. Men det
bör måhända påpekas, att den innebar
en fullkomlig nyhet för tidens
konstmusik, som dittills icke kände denna av
pauser och motivupprepningar
sönder-styckade melodi, utan älskade de långa,
lugna, melodiska linjerna. Det är också
klart, att denna nya stil i högre grad
än den gamla skulle möjliggöra ett på
en gång mera upprört och mera
enhetligt tonspråk.
Det var denna stil Beethoven fann
och som han upptager. Härvidlag är
han allt annat än revolutionär. Ett
motiv ur ett verk från hans mannaår må
finna plats för att belysa, hur nära han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
