Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Max Reinhardt 1920. En karaktäristik och en värdering. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Max Reinhardt 1920
uttrycka ett slags scenisk naivism. Med
sin osminkade (i ordets bokstavliga mening)
naturlighet, som blev högsta onatur, sin
kantiga impulsivitet och sitt förakt för ali
god konvention stod hon i våldsammaste
kontrast till den äldre Agnes Straub, som
utvecklade en imponerande mångsidig
teknik, behärskande den sceniska
framställningens kolorit såväl i den klassiska som i
den revolutionärt moderna repertoaren.
Bassermann å sin sida gjorde som Shylock
och som Herboth i Die grosse Scene
alldeles fristående virtuosprestationer. Jag
har aldrig sett ett så hänsynslöst
individualiserat virtuosspel som hans framställning
i Die grosse Scene, där han rent
handgripligen slog ner den ena motspelaren och
skrek ner och grimaserade ner de andra.
Ingen av dem fick en syl i vädret så länge
han var inne på scenen. Det var
underligt att tänka sig att detta var samme man
som jag för föga mer än tio år sedan såg
på Lessing stå som en av många i en
jämn ensemble: jag har icke sett en mera
diskret Osvald i Gengangere än
Basser-manns. Men skillnaden mäter kanske hans
främlingskap i denna ensemble.
Men detta hindrar icke att det
presterades ett mästerligt avvägt samspel vid
ett par tillfällen då rollernas fåtalighet och
styckenas art möjliggjorde ett harmoniskt
urval av det heterogena artistmaterialet.
Sådana tillfällen voro Er ist an allem
Schuld och Scheiterhaufen.
II.
Men därnäst framträdde en
egendomlighet skarpt mot minnet av föregående
tilldragelser: Reinhardt syntes icke längre
vara den sceniske häxmästaren och
trollkarlen med makt över alla jordens och
himmelens under. Men det vore att
konstruera för starkt, om man därav ville
draga slutsatsen om en förvandling av
Reinhardts egen ståndpunkt. Teater är
för mycket beroende av tillfälligheter för
att tillåta djärva slutsatser av ett fåtal fall.
Ett missöde gjorde sålunda att Kabale und
Liebe fick spelas i en dekorativ miljö
sammansatt ur K. Teaterns förråd av
bleknade kulisser och utplockade möbler.
Praktiska hänsyn hade väl ytterligare
bestämt repertoaren, sä att praktfull
rekvisita och invecklade sceniska arrangemang
skulle kunna så vidt möjligt undvaras.
Men faktum står kvar, vad det än berodde
på: Reinhardt visade icke nu den mest
bländande sidan av sitt regiväsen, han
avstod från att gnida sin aladdinlampa och
höll sig på jorden med en viss resignerad
bestämdhet, som kanske berörde somliga
sympatiskt, men nog var en missräkning
för de flesta.
Av de scenbilder som visades under
denna vecka var ingen i dekorativt avseende
synnerligen märklig. Den ryska
sluginteriören i Tolstojs lilla dramatiska småsak
var behändigt gjord och exotiskt roande
men icke mera egenartad än att våra egna
teatrar numera skulle kunnat prestera
detsamma. Interiörer och figurteckning i
Goethes sentimentala ungdomsdrama Stella
gåvo en pikant och, som tryggt kan
antagas, fullt riktig bild av ung Goethe-tid,
i flera avseenden dock för svenska ögon
mera lik den falska rokokons yttre,
1850-talets imitationskultur. Jag tänker särskilt
på andra akten med den utsökta bilden
av de tre damerna i soffan; Agnes Straub
i sin tunga bruna sidenklänning och den
massiva hårkorgen såg ut som ett porträtt
av Waldmiiller eller vår egen Troili. Men
blekast av alla uppsättningar var den som
beståtts Köpmannen i Venedig, turnéns i
nästan alla avseenden svagaste prestation.
Den var byggd på en enda genomgående
dekoration, som fick göra tjänst för alla
ute-bilder och förvandlades till inre-bild
genom nedhissandet av olikfärgade
draperier, gröna och rödbruna. Det var en
nödfallsutväg, som egentligen icke alis
löste det tekniska problemet; icke
praktiskt, ty föreställningen pågick till 11,40,
icke konstnärligt, ty de omöjligaste
sammanställningar uppstodo av denna
primitivitet. Man såg juden och Portia träda
ut ur samma dörröppning; och de pelare
som avgränsade den mindre scenen voro
så egenartat formade att man genast
kände igen dem och tänkte på dem, då de
återkommo i Portias trädgård i sista
tablån. Själva den venetianska ortskildringen
var rätt tvivelaktig; vad skall man säga
om en kanal, som icke är begränsad av
husräckor och om pelaren med
Markuslejonet, som visst icke stod på Piazzettan
utan ornerade en helt obskyr eller fiktiv
plats? Denna svaghet i arrangemanget
framträdde bjärt vid jämförelse med Olof
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
