Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nordiska språkforskningen
lare, rikare. Språkrensnings- och
ordbildningssträvandena komma då att stå i
förgrunden. Bland yngre- krafter, som här
gjort entusiastiska insatser, märkas R. Berg
och särskilt Rolf Nordenstreng, vars
avoghet mot lånord i synnerhet vändt sig
mot den tyska beståndsdelen i vårt
skriftspråk.1 — Också vissa punkter av
språkvårdens äldre historia ha nu blivit
behandlade: Abr. Sahlstedts viktiga insats
på 1700-talet har skildrats av Gösta
Lindblad och Viktor Rydbergs oss närmare
liggande av Pelle Holm.
Till språkrykten kunna vi kanske få
föra rättskrivningsspörsmàlen. Helt
nyligen har en uppmärksammad och på
gam-malstavarbåll åberopad vidiäkning med
ny-stavningen och cirkuläret av 1906 giorts
av Bengt Hesselman. Den historiska
tillbakablick, vari Hesselman visar att de
utdömda stavningarna icke tillkommit på
så konstlad väg som man menat, är
synnerligen klargörande. Vad det praktiska
angår nöjer förf. sig med att förorda
bibehållandet av dt i neutralformer av typen
godt. I vissa punkter har kanske den nya
utvecklingen bedömts väl pessimistiskt. Och
det har nog icke utan fog mot Hesselman
invändts, att full klarhet om vådorna eller
fördelarna icke kan vinnas utan ett mycket
rikare, på empirisk väg åstadkommet
material. — I övrigt ha stavningsfrågorna
icke mycket sysselsatt vetenskapsmännen.
Man har varit rätt trött på dem — vad
man sedan må ha haft för ståndpunkt.
Ett visst samband med praktisk
språkvård skönjes i den uppmärksamhet för
ordbildning som framkallat J. Götlinds
undersökning av sin västgötska dialekt ur
denna synpunkt. Rent lingvistiskt torde
däremot det intresse ha varit som skänkt
oss Emil Olsons stora och nyttiga bok
över substantivens bildning i fornsvenskan
och E. Wesséns till ett visst
ordbildningsproblem begränsade gradualavhandling.
Olson utnyttjar alla bevarade och
utgivna fornsvenska texter. Också som
sådana ha dessa texter varit föremål för
specialforskningar. Mycket återstod att
1 Att närmare ingå på dessa spörsmål hindra
mig utrymmet och syftet med denna översikt;
kanske vågar jag hänvisa den intresserade till den
lilla framställning som jag lämnat av hithörande
ting i Det nya Sverige 1918.
göra, och en del frågor ha nu kunnat
tagas på ett annat sätt genom
tillgodogörande av resultaten på närstående områden.
Nat. Beckman har lokaliserat fornsvenska
handskrifter med ledning dels av dialektalt
material väsentligen från senare tid dels
av iakttagelser rörande handskrifternas egen
karaktär och sammansättning. Mera i
överensstämmelse med tidigare metod har Emil
Olson utgivit och undersökt Östgötalagens
1300-talsfragment; han har ock framlagt
skarpsinniga rön beträffande den fornsvenska
Flores och Blanzeflor, som förarbeten till
en ny upplaga. Skånelagen har blivit
föremål för en grundlig ljudhistorisk monografi
av Nils Hänninger.
Lokaliseras en handskrift väsentligen
med hjälp av ordförrådet äro vi inne på en
del av den i utlandet så ivrigt bedrivna
ordgeografin. Det har varit något ovisst, om
var den Peder Månsson var hemma, som i
original åt oss efterlämnat en del (först nu
av R. Geete i deras helhet pålitligt utgivna)
skrifter i skilda ämnen från omkr. 1510. I
sin gradualavhandling av i år har E.
Smedberg med ledning till en del av
ordförrådet visat, att han var från
Jönköpingstrakten, såsom man också förmodat. Vissa
karakteristiska olikheter mellan uppsvenskt
och götiskt ordförråd ha redan för rätt
länge sedan påvisats av B. Hesselman,
och Hj. Lindroth har med begagnande
väsentligen av detta material antydt, att
den svenska bebyggelsen i Finland
sannolikt till någon del utgått från
götapro-vinserna.
III.
Ej blott de svenska texterna ha från
svensk sida uppmärksammats; också den
västnordiska litteraturen har flitigt
bearbetats. Detta gäller både prosan, där vi
finna Nat. Beckman och E. Olson
verksamma som textutgivare efter moderna
principer — den senare också som
översättare av Snorres Konungasagor —, och
i synnerhet poesin. Inom forskningen
rörande Eddadiktningen ha vi utom
specialavhandlingar att anteckna en sakligt
vederhäftig, kommenterad översättning
av Erik Bråte. Av skaldedikterna har
särskilt Ynglingatal, den märkliga
histo-risk-genealogiska dikten från 800-talet,
framlockat en avsevärd litteratur. Första
delen av en fullständig »apparat» till dik-
lio7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
