Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den nordiska språkforskningen i Sverige under det senaste decenniet. En återblick. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den no 7’di s ka
framåt bör i främsta rummet nämnas den
obestridde mästaren på området, prof.
Evald Lidén i Göteborg. Ofta är denne
i tillfälle att i till synes rätt avlägsna språk
vinna säkra anknytningar för hittills isolerat
nordiskt ordmaterial. Andra arbetare på
detta specialområde ha varit Axel Kock,
Adolf Noreen (särskilt i Vårt språk Bd
III), Elof Hellquist och Hj. Lindroth,
varjämte åtskilliga nordiska ord belysts
genom lundadocenten Herbert Peterssons
talrika etymologiska sammanställningar och
alldeles särskilt genom latinaren professor
P. Perssons stora arbete »Beiträge zur
indogermanischen Wortforschung».
En särskilt intressant gren av nordisk
ordforskning är den som befattar sig med
de tidiga nordiska lånen i finskan och
lappskan. Även på detta område har vår
kunskap riktats. Viktiga inlägg ha
framförallt gjorts av K. B. Wiklund och E.
Lidén. Aktuellast äro dessa spörsmål,
om de ses från finsk-ugrisk sida och i den
mån de skänka ljus över frågan om tiden
och orten för de första beröringarna mellan
finnar, lappar och nordbor.
IV.
Högeligen aktuella även för oss äro dock
de finsk lappsk-svenska beröringar som
vittna om lån inom myt och tro; dessa
beröringar, som hos oss behandlats av
bl. a. K. B. Wiklund och E.
Reuterskiöld, kunna ha stor betydelse för
uppfattningen av förhållandena även i Norden,
enkannerligen Sverige, där de mytologiska
källorna äro så få. Den senaste
forskningen har allvarligen strävat att utnyttja
dessa sparsamma källor. Överhuvud är
mytologin en de forskningsgrenar som starkast
fängslat intresset. Dess idkare ha mestadels
varit språkmän (eller ursprungligen
språkmän), men de ha då i allmänhet
samvetsgrant sökt leva sig in i den
föreställningsvärld som ligger bakom det mytiska
stoffet — därförutan vinnes ingen verklig
förståelse därav. Den nyare mytologin har
sökt fylla denna fordran genom att
tillgodogöra sig skilda vetenskapers resultater:
folkminnesforskning, arkeologi — och inom
språkforskningen framför allt
namnforskning och runologi, om vilka vi strax få tala.
Man har påvisat, att i Norden vissa
gudar åtnjutit verklig kult, om vilka detta
förut ej med säkerhet kunnat antagas.
Evald Lidén.
Så har E. Bråte återtunnit den
västnor-diska gudinnan Rind (äldre Vrind) i det
östgötska ortnamnet Vrinnevi, och O.
Lundberg har gjort sannolikt att här döljes
en personifikation av den evigt grönskande
murgrönan; och Hj. Lindroth vill återfinna
en Skade närstående gudom i en hel grupp
av svenska och norska ortnamn (bl. a.
stadsnamnet Skövde). Man har ock studerat
härkomsten och spridningen av de gamla
svenska huvudgudarnas kulter med ortnamnen
som hjälpmedel. Bandet mellan det
primitivare förgångna, varur varje förmänskligad
gudom stigit upp, och de högre stadierna har
man ävenledes sökt knyta (H. Rosén
Frey-kult och djurkult, Phallosguden i Norden).
Vissa områden inom nordisk folktro, som
sammanhänga med religiösa företeelser, ha
undersökts: J. Sahlgren har, delvis med
blåkullaföreställningarna som utgångspunkt,
klarlagt — i den mån saken angår språket
— och med nordiska exempel belyst
begreppen »tabu» (det på grund av religiös
skygghet »förbjudna» ordet) och dess
motsats »noa» (det »tillåtna» ordet, som sättes
i stället); prof. K. F. Johansson har i en
uppsats med vida perspektiv behandlat
rönnens stora betydelse i folkets
uppfattning, och Pl. Rosén har granskat våra
fäders dödsrikesföreställningar och
dödsbruk. En betydande mytologisk
avhandling är slutligen L. Fr. Läfflers om »Det
evigt grönskande trädet i Uppsala bedna-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
