Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr an Stockholms teatrar
Tollie Zellman, var alldeles oemotståndlig,
då hon med ytterlig häpnad och förvåning
hörde, att saldot var banken till godo,
och det är just i detta ögonblick jag
tänker mig, att bankiren skulle upptäcka
något extra feminint, som han ej ville gå
miste om, förrän efter en tid då han ej
kunde hinna med att fylla kreditivet lika
fort som hon tömde det. Tänk, att en
fullkomlig idioti i addition kan ha en
sådan charme. Ett fel hade hon, och det
var ej skådespelerskans utan författarens.
Ibland talade hon med sin väninna
Penelope—Ester Sahlin om hur »ryslig» hennes
man hade varit. Hon borde varannan
gång ha talat om, hur »förtjusande» samme
person förefallit, så hade vi blivit bättre
förberedda på slutet.
I en troligen mera av snålhet än av
okunnighet alldeles ofranskt uppsatt miljö,
där knappast något var riktigt annat än
den imponerande vaktmästarens dräkt i
andra akten — regien var av herr Albert
Ranft — spelades den mästerligt byggda
Hennequinska farsen La présidente, här
kallad Borgmästarin?ian. Endast tre av de
uppträdande voro riktigt bra, de två
borg-mästarinnorna, först den falska, men även
den äkta, spelade den första af Tollie
Zellman, varom mera nedan, den andra
av fru Castegren, som med både humor
och konst gjorde en förträfflig fransk typ
av grotesk och lyckad art, samt
justitieministern, spelad av herr Albert Ranft.
Varför har ej borgmästaren Tricointe—herr
Victor Lundberg liksom dessa tre förstått
att i åthävor vara såsom en människa?
Om han försökt att vara allvarlig i stället
för rolig, så hade han fått oss. att skratta
mera. Vi veta utmärkt bra, att han
befinner sig i ett kritiskt moment, då han
omfamnar Gobette, och att han verkar
kostlig. Han behöver inte därför krypa
på golvet och spela för de fyra översta
på Vasateatern obefintliga raderna.
Men de nyssnämnda tre hade den rätta
stilen. Även bifiguren herr Riego,
expeditionschefen, som med fog blir något
förbluffad, då Gobette med sin varmaste
stämma helt abrupt på ämbetslokalen
meddelade honom, att han hade »så milda
ögon», gav ett godt prov på, hur en fransk
farsroll skall spelas. Man får i
Borgmästarinnan vara med om någonting förmod-
Foto. F. Flodin.
Tollie Z e l lm an s o vi Gobette
i Borgmästarinnan.
ligen ganska sällsynt. Man får se, hur en
gammal ful småstadsborgmästare, därför att en
varietésångerska ber Frankrikes
storsigill-bevarare därom, blir president i
appella-tionsdomstolen, väl närmast som hos oss
president i Svea Hovrätt. Och detta även
sedan justitieministern upptäckt, att
mademoiselle Gobette icke var som han först
trodde borgmästarinna i Gray utan endast
begärde utnämningen som en rörande
oegennyttig lön för hennes erotiska
välförhållande.
Gobette är bildat på verbet gober,
»vara tokig i», och nog förstår man
att gober konjugeras i alla möjliga
former, då Gobette visar sig i
inkarnationen Tollie Zellman. Man bör önska
sitt land allt godt, goda kommunikationer
och en sund näringslagstiftning etc., men
man behöver nu ej önska Sverige en
intelligent, sensuell och naturlig
farsskådespelerska. Detta har gudarna redan skänkt
oss. Replikerna falla med en sorts
förbluffande naturlighet ur munnen på henne,
ögon och mun tala i kapp. Ja, varför
skulle man icke glädjas att se något
fulländat, och Tollie Zellman är fullkomlig
utan att ha ett dugg av den tråkighet, som
eljest åtföljer denna egenskap.
Kanske tycker man om henne också
därför att hennes varelse har något litet
stoftbemängt, att hon, som fransmännen
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
