Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sfärernas harmoni. Av Carl-August Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-August Bolander
nes dödsbädd, han står framför den
fjättrade Prometeus. Han älskar att dikta
om dikterna, Peer Gynt blir en gammal
sjökapten, som lovsjunger haven och
vindarna, Brand är en vitskäggig
patriark, med milda ögon, som välsignar
barnen. Och prins Hamlet blir en dådets
man.
I klassen skäller Boström alltid ut
Görans krior: man skall skriva, som man
spinner säden i tröskverket, han skall
aldrig kunna lära sig det. Men dä
rektorn kommer och klagar över kriorna,
fräser han alltid åt Tranæus. »Tar du
åt dig», säger han, då rektorn jämrar
sig över Görans uppsats om Marcus
Tullius Cicero, den fräcka pojken har
målat Cicero som en riddare av
Frasens heliga allians. Något senare hittar
rektorn ordet »syfilis» i en kria, som
Göran skrivit om Renässansen, han
kommer triumferande: »Vad sade jag dig,
Boström, ser du nu, vilken snuskig
fantasi han har, han måste föra ett
osedligt leverne.» Boström spänner ögonen
i Tranæus: »Sade du osedlig, gamle
syndare», rektorn lomar som en våt hund.
Det är tre dar som pojken inte
varit hemma hos honom, Boström hardar
inte ut längre, han måste hem till
pojken, sitter och deklamerar Shakespeares
Julius Cæsar för honom i den lilla
kammaren. Han kommer igen, fru
Lindblad är förtvivlad till att börja med.
Men snart sitter lektor Boström inne hos
henne också och talar om mannen:
vilken karl, vilken begåvning, hade han
levat, hade han väl slutat med att skriva
psalmer, Siegfrid blir alltid Parsifal. Han
ritar en skiss av en gravvård över
Oscar Lindblad, han komponerar
runslingan: »Hann var manna mæstr onidingr»,
fru Lindblad är överlycklig.
En dag får Göran hjälpa honom att
flytta, han har hyrt en ny bostad efter
30 år, det är ett nytt liv han skall
börja nu. Göran bär Cæsarbysten med
lagerkransen, lektorn bär jordgloben och
stjärnkikaren, han är uppsluppen som
en pojke. Då de komma upp i den
nya dubletten, bjuder Boström på
champagne: »låt oss dricka för dikten,
Göran. Jorden är borgarnas, men det finns
ingen himmel för dem.»
Den ensamma gamla fröken ruskar
på huvudet i sybehörsaffären: kan man
tänka sig, där har han bott i 30 år, och
så flyttar han. Världen är verkligen
underlig, hennes Pauline kommer ned
med valpar en natt, hon måste kalla
madam Karlsson till hjälp. Och
valparna likna betänkligt Karlssonskans
hundracka.
Hs *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
