Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De svenska krigsfångarna i Ryssland 1700—1721. Av M. Bohnstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. Bohnstedt
endast en präst och någon gång en
fältskär fick medfölja, och det blev
därför dessa som kommo att föra de
olyckligas talan inför ryska och svenska
myndigheter. Behandlingen var hård.
Den som sökte rymma straffades trots
tsarens förbud med knut och måste
sedan arbeta tyngd av kedjor. Nöden
bland de gemena var fruktansvärd,
varför deras antal snabbt förminskades.
Av 5,000 man t. ex., som 1710 sändts
till skeppsvarven i Voronesch,
återstodo efter något mer än ett år
knappast hälften. Tsaren bestod visserligen
var man 2 kopek om dagen, men det
räckte ej långt, och från sina egna
överordnade kunde soldaterna ej få
mycket, då största delen av de knappa
medlen måste sparas åt de nödlidande
officerarna. Dessa hade till en början
fått något underhåll av tsaren, men
detta indrogs vid underrättelse om att
de i Sverige fångna ryssarna ej heller
åtnjöto något. De först tillfångatagna
ofticerarna synas ha vistats i Moskva,
men de vid Poltava fångna fördes kort
efter slaget gruppvis till olika orter.
Vid jultiden 1709 samlades de dock
alla i Moskva, att deltaga i tsarens
triumftåg till firande av den stora
segern. Blott en kort tid fingo de flesta
stanna i huvudstaden, redan i midten
pä januari 17x0 reste de första
»offi-cerssuiterna», vardera på omkring 100
man därifrån. Skjuts skulle bestås av
tsaren, men genom myndigheternas
kitslighet fingo fångarna ofta själva
betala den. Förläggningsorterna lågo alla
inom det egentliga Ryssland; blott en
överstelöjtnant, i vars packning man
funnit några av Mazeppas tillhörigheter,
samt ett par andra för tsaren
misshagliga officerare förvisades till Sibirien.
Vistelsen i de nya kvarteren blev
för mången ej långvarig. Redan våren
1711 förflyttades en stor del fångar till
Sibirien. Anledningen därtill är ej
säkert känd, man gissar dock på ett av
fångar i Kasan planerat flyktförsök,
som av en deltagare förråddes.
Färden, som tog månader i anspråk,
försiggick mest båtledes på de långa
floderna, dessemellan på kärra eller till
häst. Men många togo, drivna av
nöden, penningar av bönderna, i stället för
skjutsen, och företogo resan till fots. I
Sibirien stannade de flesta
fångenskapen ut, men det hände ofta att de
skickades fram och tillbaka mellan städerna,
vanligen som straff för någon förseelse.
I det europeiska Ryssland kvarblevo
dock ända till freden en stor hop fångar.
Bland dessa voro kanslistaten,
generalerna och i allmänhet
regementsoffice-rarna. De stannade till en början i
Moskva, där de inlogerades mycket
trångt och på allehanda sätt
trakasserades. Till följd av tsarens nycker,
eller som repressalier för verklig eller
påstådd dålig behandling av ryssarna i
Sverige, blevo de stundom inspärrade
eller för en tid förflyttade till andra
orter. Somliga återkommo dock ej till
Moskva, bland andra Piper, som, hårdt
drabbad av tsarens vrede, först släpades
till Petersburg, sedan till Nöteborg, där
han 1716 avled. Men dessförinnan hade
han kort efter sin ankomst till Moskva,
i samråd med Rehnsköld och de
förnämsta officerarna bildat en fullständig
styrelse för de kring hela landet spridda
fångarna. Den mottog deras klagomål
och förde med kraft men med
växlande framgång deras talan inför de
ryska myndigheterna och regeringen i
Sverige. Den drivande kraften var
Piper, som med aldrig svalnande iver
arbetade för sina fångna landsmäns väl.
Efter hans förvisning övertog
Rehnsköld ensam ledningen, och sedan
han 1718 utväxlats, stod först Adam
Ludvig Lewenhaupt, död 1719, och se-
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
