Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reuterdahl och hans samtida. Av Gustaf Aulén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Aulén
nom tillhörde». Det är väl känt, att
Tegnér å sin sida satte stort värde på
Reuterdahl. Tegnér har i brev till olika
personer omtalat honom såsom Sveriges
»kunnigaste, liberalaste och
verksammaste teolog». Reuterdahl var hans
teologiske rådgivare. Märkligt att säga tog
den store skalden även i litterära frågor
råd från detta håll. Han är ock
angelägen om att Reuterdahl skall recensera
hans utgivna skrifter: »jag vet att ditt
omdöme torde bli eftervärldens. Det
skall bli roligt att se vad hon säger om
salig biskopen som i livstiden var din
vän Es. Tegnér» (brev frän Tegnér till
R. d. 26 maj 1842). Vad Tegnér
särskilt värderade hos Reuterdahl var
uppenbarligen hans omutlighet och hans
kritiska skärpa —- även om han någon
gäng kunde tycka att Reuterdahl gick
för långt i kritik och skepsis. Bandet
mellan Tegnér och Reuterdahl var icke
bara teologiskt och litterärt — det rådde
ock en personlig vänskap dem emellan,
som växte med åren. Reuterdahls brev
till Tegnér vittna därom och likaledes
de brev från Tegnér, som nu
offentliggjorts såsom bihang till memoarerna.
Tegnér öppnade oförbehållsamt sitt hjärta
för den yngre vännen, när han kom på
besök till Växiö. Även i hans brev
finnes det spår härav. Så skriver
Tegnér t. ex. 1833: »Ett olyckligt arv av
hypokondri går igenom min släkt och
utvecklar sig med åren. Jag har förut
haft känning därav, men aldrig så
långvarigt som nu. Många tillfälliga
omständigheter ha även tillstött, och jag
känner mig mycket olycklig. Mitt hjärta
blöder och förblöder: det är blott ett
enda sår. Bed Gud för mig, Reuterdahl:
men icke den moderna Christusguden,
som först kom till klart medvetande i —
Hegel (ty hans nåd vill jag umbära) utan
en mindre tysk, en bättre, faderligare,
självständigare gud». Är det ett tecken
på sann vänskap att öppet kunna
samspråka även om de allra ömtåligaste
frågor, så kan man svårligen säga annat
än att Reuterdahls vänskap hållit provet.
Man kan i varje fall knappast gä mera
öppet tillväga än Reuterdahl gör i sina
brev till Tegnér, då han ömsevis
förmanar, ömsevis ber, tigger och besvär
sin »käre, gode fader» att »bortlägga ett
och annat, som vanställer hans bättre
människa, som i någon mån gör denna
till en karrikatyr och som berövar
densamma en del av den vördnad och
kärlek, som den av samtid och eftervärld
har att fordra». Reuterdahl kan
verkligen med skäl säga i sina memoarer,
att Tegnér »fick fördraga ett och annat»
av honom. Det kan vara av vikt att
man erinrar sig denna Reuterdahls direkt
till Tegnér riktade vänskapliga kritik,
när man läser de många skarpa
uttalanden om honom, som förekomma i
memoarerna. Det är då blott alltför
tydligt att dessa icke ha sitt upphov i
klandersjuka. Sorg och djupt vemod
ligger bakom den kritik, som Reuterdahl
icke kan undertrycka, men vemodet är
alltid blandat med tacksamhet och med
beundran för »den i så många
hänseenden härlige mannen». Han beklagar
djupt Tegnérs förflyttning till
biskopsstolen i Vexiö. Det hade varit bättre
både för Vexiö och Lund och icke minst
för Tegnér själv om han icke blivit
biskop. »Lund hade bättre än Vexiö
behövt Tegnér. Han var visserligen ej
allt vad han kunnat och bort vara. Han
saknade — jag har undseende att säga
det — religiös och moralisk hållning.
Därigenom saknade han ock den
ödmjuka och lugna, men aldrig
eftergivande kraft, som på omgivningen verkar
så välgörande. Men han var dock
mycket. Han var ett snille av första sorten,
och ett sådant åstadkommer alltid,
liksom elektriciteten, rörelse, vakenhet, liv.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
