Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reuterdahl och hans samtida. Av Gustaf Aulén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giistaf Aiilén
av den anledningen att
memoarförfattaren, som icke i någon högre grad förstod
sig på humor, nog varit väl benägen att
taga Tegnérs vårdslösa skämtan mera på
allvar än som avsett varit. Det vittnar
emellertid godt om Tegnérs själsstorhet,
att han visade sig kunna fördraga det
vänskapens öppna språk som mötte
honom från — man skulle nästan kunna
säga — hans biktfader i Lund.
Esaias Tegnér och Martin Erik
Ahlman! Större kontraster kunna
knappast uppletas, — poesin och prosan,
det oroliga geniet och den torra
hederligheten. Den satiriske Agardh skriver
någon gång om Ahlman att han endast
såg i en direktion. Det har i varje fall
endast varit möjligt att se Ahlman själv
på ett enda sätt. De omdömen som
fällas om honom äro varandra påfallande
lika från vilka håll de än komma.
Semper idem! Han träder oss till mötes
snart sagt som en inkarnation av det
kategoriska imperativet, outtröttlig i
pliktuppfyllelsen, omutligt redbar och
fullständigt oberörd av universitetslivets
alla intriger, något vresig ibland men
icke utan en portion humor av det
torraste slaget. Denna bild verifieras
av Reuterdahl, liksom den ock
verifieras av de kärva anletsdragen på
porträttet i Lunds universitets teologiska
lärosal. Reuterdahl ger Ahlman den
heder han förtjänar såsom teologisk
väg-rödjare och en i allo respektabel
personlighet. Vacker är bilden av huru den
ensamme åldrande mannen bär sina svåra
lidanden utan klagan. Reuterdahl säger
honom farväl med orden: »jag har ingen
ädlare man att ihågkomma än M. E.
Ahlman».
Det torde knappast finnas något
namn som återkommer oftare i
memoarerna än Johan Henrik Thomanders.
Lika enstämmiga som omdömena varit
om Ahlman, lika skiftande och delvis
motstridiga ha de varit om Thomander.
Om hans rika och lysande andliga
utrustning har man visserligen från alla
håll varit ense. Men eljest har han
tydligen kunnat ses från mera än en
sida. Omdömen växla från en
beundran, som närmar sig panegyriken, till
en ovilja, som är uppenbart
nedsvär-tande. Reuterdahls memoarer ställdes
här inför svårigheter som visa sig ha
varit övermäktiga. Det är i själva
verket ett stycke tragik, som avspeglar sig
i det som Reuterdahls minnesblad ha att
förtälja om honom själv och Thomander:
två nära vänner, så godt som oskiljaktiga,
som — ehuru högst olika till hela sin
läggning, men likväl kämpande samman i
trofast vapenbrödraskap år efter år — så
småningom glida allt mer och mer ifrån
varandra, ända till dess att brytningen
blir obotlig. Den lämnade efter sig
sår som aldrig läktes. Det synes
visserligen som om de senaste levnadsåren
något mildrat motsättningen. Men ännu
när memoarerna skrevos äro såren —
åtminstone för Reuterdahls
vidkommande — ännu svidande ömma. Det som
mer än något annat bidragit till att
skilja dem åt var dels befordringsfrågor,
där Thomander blev förbigången, och
dels politiken, vilkens förmåga att söndra
vid denna tid var mer än vanligt
framstående. Thomander intog, allt sedan
han 1840 blivit riksdagsman, en
bemärkt plats i det liberala partiet, under
det att Reuterdahl var en av
konservatismens fastaste stödjepelare. Från
teologisk synpunkt sett hade rollerna
tidigare snarast varit ombytta. När de
båda tillsammans under tio års tid stodo
som utgivare av reformtidskriften
Theo-logisk Quartalskrift, var det Reuterdahl
som framställde de teologiska
reformkraven, under det att Thomander —
för så vidt man överhuvud kan läsa fram
hans teologiska ståndpunkt — intog en
226"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
