Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Atirell
thurs drömmerier. Efter några år äro
makarna mogna för skilsmässa, och medan
fadern helt återtar sitt gamla militärliv och
obunden av familjehänsyn drar som i unga
dar från kasern till kasern, stannar modern
med sina små i Charleville, en liten stad
i franska Ardennerna. Rimbaudsläkten lär
i led för led ha levat en på brokiga och
fantastiska inslag rik historia. I »Une
sai-son en enfer» ger den Arthur Rimbaud
en mystisk fornaning i dessa raders
perspektiv: »Som åkerbrukare har jag
vallfärdat till det heliga landet; i min hjärna
teckna sig vägarna över Schwabens slätter,
Byzantiums utsikter, Solyms fästningsvallar;
Mariakulten och korsfästelsens passion vakna
inom mig bland tusenden av världsliga
feerier. Och som legosoldat har jag
bivua-kerat under Tysklands natthimmel.»
Tio år gammal fyller Rimbaud sin
anteckningsbok med »litterär estetik». Den
första skoltiden i Charleville är han helt
upptagen av att behålla sin ställning som
primus och gläder sin lilla omgivning med
en utomordentlig flit. En stor ändring i
hans vandel låter emellertid icke vänta på
sig. Ankomsten till skolan av en ung
lärare, upptänd av de revolutionsidéer, som
oppositionen under empiren satt i
svallning, var en av de synliga orsakerna. Den
stridslystne pedagogen på tjugo vårar blev
för Rimbaud den första stora fläkten
utifrån. Han fick låna böcker, som gåvo
hans fantasi och alldeles särskildt hans
revoltlusta ny näring. Och de intryck,
pubertetsåldern förde med sig, gav han sig
åt med det obarmhärtiga och ödsliga
själv-plågeri, som alltid voro bestämmande för
hela hans väsen. Hans varelse blev intill
bristning spänd i feber och oro. Det
tyckes redan nu vara honom klart att hans
färdsel genom livet skall gå stormiga
utan-före-stigar. Han blir medveten om sin
poetkallelse; och i en kria för sin lärare
om det fransk-klassiska ämnet »Charles
d’Orléans till Louis XI om Francois
Vil-lon» ger han sig hän i en sprudlande,
flammande entusiasm för den makabre
renässanspoeten, dagdrivaren och bedragaren.
En dag anordnades i skolan en
prisskrivning i latinsk vers över temat
Abd-el-Kader. Rektorns blotta uppläsning av
tävlingsrubriken var nog för att slå hela
klassen med misströstan. Allihop funno
ämnet för svårt — utom Rimbaud. Kam-
raterna började titta åt hans håll. Vad
hade han för sig? Tyst och orörlig,
liksom sjunken i dvala, stirrade han ut i sa
len. Understundom syntes det som om
han sov. Skulle Rimbaud kunna rädda
Charlevilles collège-ära? Ingen annan såg
sig i stånd att åstadkomma ens
approba-bel vers om emiren.
Timma efter timma gick. Tävlan hade
börjat klockan sex på morgonen. Klockan
nio återkom rektorn. Frän den tämligen
sysslolösa klassen i sin helhet flyttade sig
hans blickar till Rimbaud. Denne satt
alltfort som livlös, i någon sorts
fakir-tillstånd.
— Nå, Arthur, vad vill musan? sporde
rektorn.
— Jag är hungrig, kom svaret.
Vaktmästaren fick bära upp en frukost.
Rimbaud inmundigade den som i en dröm
— och knappt var det gjort förrän han
grep sin penna, lutade sig över sina
papper och började skriva. Skrev med
nervösa händer och glödande ögon. På
tolvslaget reste han sig och lämnade
kriaboken till vakten.
Då var också skolans heder räddad —
Rimbaud erövrade första priset. Än i dag
finnas de, som berätta sin klasskamrats
triumf. Åttio klingande latinska vers, i en
vacker och formsäker komposition och med
ett ståtligt innehåll!
Så dundra en stor händelses
skrällar ner över Charlevilles
småstadsdåsig-het —- tysk-franska krigets utbrott. I sin
krok av världen följer Rimbaud tingens
utveckling — med brännande hjärna och
dunkande hjärta börjar han se mot Paris.
Som en het och ivrig republikan bekände
han sig — »republiken var så vacker
under kejsardömet». En dag rymde han
hemifrån till Paris, där han ämnade ställa sig
i led för republikens proklamation!
Det blev en olycksresa —• den liksom
de följande utflykterna till huvudstaden.
Under vägen hade han i ivern slarvat bort
sin biljett och blev vid framkomsten
anhållen som misstänkt för bedrägeri mot
järnvägen. I polisfinkan, bland allsköns
slödder, fick Rimbaud meditera över
kejsardömets störtande. Fångens stolthet sjönk,
och det var med mindre revolutionsiver
han sen biljettfrågan ordnats gav sig i väg
från Paris. Dock inte hem. Friheten ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
