Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell
sider realiserar han sin gamla plan, styr
mot Alexandria, passerar Suezkanalen,
intränger i Abessinien och anställes vid
varuhus i Aden och Harar. Han blir en av
de första som komma i kolonisatorisk
förbindelse med en rad vilda folkstammar,
drar ut på långa äventyrliga karavantåg
genom öknarna, ensam med sina vildar,
slår sig på vetenskapligt forskningsarbete
och sänder rapporter till sitt hemlands
»Société de géographie». Ändtligen börjar
också han tänka på en lugn och stilla
framtid, giftermål och hem — och överraskas
nu av det kroppsonda, som just i det
ögonblick han ämnar bosätta sig i Frankrike
blir honom övermäktigt. En tumör i ena
knäet tvingar honom att överge Harar. Han
transporteras först till Aden och därefter
till Marseille. Han dör på Hèpital de la
Conception den 10 november 1891, 37 år
gammal.
Rimbauds vid 16 års ålder skrivna dikt
»Les poètes de sept ans» ger i en blandning
av den dysterhet, grovkornighet och
ensamkänsla, som städse avlösa varandra i hans
förstlingsvers, några barndomsminnen. Av
dröm och längtan dallrar denna strof:
Il craignait les blafards diinanches de décembre
Oü, pommadé sur un guéridon d’acajou,
Il lisait une Bible à la tranche vert-chou
Des rëves 1’oppressaient chaque nuit, dans 1’alcove.
Il n’aimait pas Dieu, mais les hommes qu’au soir
fauve
Noirs, en blouse il voyait rentrer dans le faubourg
Ou les crieurs, en trois roulements de tambour,
Font autour des édits rire et gronder les foules.
Il révait la prairie amoureuse, ou des houles
Lumineuses, parfums sains, pubescences d’or
Font leur remuement calme et prennent leur essor.
»Les étrennes des orphelins», den
tidigaste dikt man känner av Rimbauds hand,
skriven mot slutet av 1869, ger visserligen
rent stilistiskt prov på sin upphovsmans
eminenta lyriska begåvning, men det något
banala motivet går helt inom ramen för ett
sensibelt barnahjärtas känslor inför nöd och
fattigdom. Det dröjde dock inte länge innan
han definitivt lämnade versens allfarvägar.
Hans själs absoluta originalitet mognar och
stormar fram redan innan hans kropp växt
ut till yngling. Hur hamra ej pulsar, hur
flämtar ej ett bröst i »Bateau ivre», dikten
om eremitens fjärransyner, självplågarens
ljuvlighetsmättade martyrium,
människoenslingens lockande, jagande flykt från tid och
rum! I smädesångerna »Accroupissements»,
»Les assis» och »A la musique» fyller
han tomheten omkring sig med gift och
hån, ej blott för att såra men för att slunga
ut det som brände inom honom. Ideerna
om fosterland och försvar möter han i ett
skärande ironiskt löjesutbrott. »Ordningens
seger» efter kommunskräcken i Paris hälsar
han med hat och vrede i dikten »Paris se
repeuple», och under tirailleurtiden skriver
han sin egen bittra rekrytmarsch, »Le coeur
volé». Hans grubbel över diktningens
medel, orden, får ett underbart uttryck i
»Voyelles». Redan i inledningen till »Les
Deserts de 1’Amour», detta skälvande
fragment från en övergångstid, kan han bekänna:
»Ces écritures-ci sont d’un jeune, tout jeune
homme, dont la vie s’est développée
n’im-porte oü; sans mère, sans pays, insoucieux
de tout ce qu’on connait, fuyant toute force
morale. . .»
Rimbaud, som i Baudelaire såg en fransk
föregångare, har själv i sina »Illuminations»
diktat fram en skönhetens, rymdernas och
vandringens höga visa utan motsvarighet i
seklets poesi. Där är sol över dessa sidor,
som måla viddernas syner, traditionernas
minnen och tankarnas pilgrimståg, där är
geni och diktarglädje — och där är till
sist ensamhet och främlingskap, resta och
adlade i en stark och blodfull utveckling
från förstlingspoesins expulsiva utbrott. Ty
den som gör sig mödan att intränga i
Rimbauds sällsamt svåra språk skall i de
tidigare dikterna säkert mer än en gång
slås tillbaka av det fullkomligt ohöljda
ordvalet, som ofta går inom gränserna för
bestialitet i sin djävulskt lystna
avklädnings-och hånlusta.
»Une saison en enfer» är först en trasig
själs självbekännelse — naken, gisslande och
1 hård i ali sin mystikomspunna stämning. Den
i ger Arthur Rimbaud så som skildringen av
hans infernoheta ungdomsliv tecknar honom
: -— en obeveklig och skonlös sökare, så
i obeveklig, att varje lindring känns honom
som en förnekelse, i ensam strid med
demoner — vid vägens slut övergiven, sjuk
och famlande.
Med en fantastiskt fängslande scen från
en drömd Betsaida-damm, »där vattnet är
i gult som vinrankans sista blad», inledes
; det stora prosapoemet »Une saison en enfer».
Det är där »den gudomlige mästaren»
1 kämpar med syndens söner. Det: är också
där den stora färden begynner:
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
