Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Arthur Rimbaud. En studie om en ensam poet. Av Tage Aurell - Ångest inför döden (Terror of death). Efter John Keats * 31/10 1795 † 23/2 1821. Översättning av Vilhelm Scharp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ar t htir Rimbaud
annat än en ständig sömnlöshet —
morgonen ännu tristare än kvällen» etc.
Och så ett abrupt slut på
brevet: »fortsättning i nästa
nummer». Om de sista stunderna
berättar Rimbauds syster:
»Dörrar och fönsterluckor väl
stängda, överallt ljus, lampor och
vaxkandelabrar, och därute på
avstånd ett positivs nynnande
låt — när han än en gång
går igenom sitt liv,
frammanande sina barndomsminnen,
utvecklande sina innersta tan.
kar, görande upp
framtidsplaner och projekt ...» Aftonen
med före sin död hade han dikterat ett brev
etc, till direktören för »Messageries maritimes»,
i vilket han begärde bli
transporterad ombord på en ångare
för avresa till Orienten.
Än en gång är han
start-färdig för ny vandring, nytt
mål. Det besparades honom
att ge sig i kast med dem.
Arthur Rimbaud hade
omsider nått den yttersta
stationen. Den sista orientresan
blev ej mer än som synen från
en vek och drömfager sagokväll
efter ett liv hårdt och ensamt
såsom en bannlysts nattstråt.
ÅNGEST INFÖR DÖDEN
(TERROR OF D E A T HJ
EFTER JOHN KEATS
* 31/10 1795 † 23/2 1821
När ängslan griper mig, att jag skall dö,
förrän min hjärnas födslokraft är tömd,
förrän en mogen skörd av korn och frö
i böckers skrift är tryggt och ymnigt gömd, —■
—- när jag i nattens stjärnrymd ser en värld
av töckenbilder från ett undrens land,
och vet, att jag mot deras dunkla färd
ej mer skall höja diktens skaparhand, —
— och när jag känner, dagsländfagra barn,
att aldrig, aldrig jag får se dig mer,
att kärlekslyckans tanklöst spunna garn
skall slitas sönder, när min sol går ner,
—- då står jag ensam kvar vid livets strand
och Kärlek, Rykte — allt blir stoft och sand!
VILHELM SCHARP
239
Ar t hur Rim b au d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
