Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En utflykt till Nirvâna. Av C. G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ut f ly kt till Nirvana
par veckors vistelse i Tan chè Sze. Där
härskar den sanna fridén. Intet stör den
djupa stillheten, annat än då och då den
högtidliga sången och klockklangen. Inga
telefoner och automobiler, inga brev och
tidningar och inga påträngande
medmänniskor. Det är platsen för det djupa
självbegrundandet, som leder till
Nirvana. — — —
Den afton då den ovannämnda
full-månsfesten firades, fick man bevittna en
mycket stämningsfull ceremoni.
Buddhismen är ju en synnerligen tolerant
religion, och dess stora framgång beror
i hög grad på att den i sig assimilerat
de gamla gudomligheterna i de land dit
den kommit. De gamla kineserna
dyrkade månen som en gudom, och
buddhisterna insågo att de på något vis måste
taga hänsyn till detta. Men månen som
sådan kunde icke dyrkas av en rättrogen
buddhist, och man fann då den utvägen
att kalla månen för en »Buddhisattwa»,
och som sådan dyrkas den nu.
—■ Framför det stora templet hade
på kvällen uppställts ett altare med
diverse offergåvor, bestående av frukt, ris,
m. m. När den vanliga aftonsången vid
9-tiden var slut, kommo alla munkarna
under fortsatt sjungande ut och ställde
sig omkring altaret. På detta var också
uppställd en pappersskärm, på vilken var
skrivet månens namn som Buddhisattwa :
»Yüch-kung Tai-Yin Ts’un
T’ien P’u*-sa»,
»Månen, nattens ljus, högt ärad
Gudom (Deva) och Buddhisattwa.»
Sången fortfar, en munk tänder
rökelse på altaret, och den egendomliga
lukten sprider sig i den ljumma natten.
Stämningen blir allt mer och mer
högtidlig, och då det börjar ljusna över
bergkammen, så kommer själva abboten
ut och ställer sig midt emot klostret. En
gammal man med böjt huvud och trötta
drag. När till sist månen i ali sin glans
höjer sig över berget, så tystnar sången,
och när hela den runda skivan är synlig,
faller abboten på knä och mumlar
obegripliga ord. Så är det munkarnas tur
att under knäfall och »kowtow» (slående
pannan i marken) åter börja sin säng.
Till sist brännes den ovannämnda
skärmen med månens namn, och det hela
är slut. I det klara månljuset ser man
munkarna ljudlöst tassa bort till sina
sovrum, abboten stapplar hem stödd på
275
Sm årre temp e Iby g g n a de r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
