Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fredrika Bremer som berättare. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
vännen, men tillägger icke utan
förhoppning: »Att jag djupt, ja ofta mycket
kvalfullt inser detta och anar konstens verkliga
storhet och djup, borde ge mig hopp om
att kunna stiga; — men ack! skall jag
någonsin bli färdig? Lefver gör jag numera
i konsten, af hela mitt hjerta och min själ;
nya taflor ur lifvet framställa sig till nya
arbeten.» Under de år hon höll på med
sina bäst utarbetade och konstnärligt mest
betydande romaner, Grannarne och Hemmet,
kände hon verkligen något av den artistiska
lidelsen. Sålunda delger hon Böklin en
- erfarenhet, som är karakteristisk för den
av sina skapelser fyllde diktaren: »Medan
Grannarne gjorde sig i mig, hade jag en
underlig och stor fruktan för att dö. Jag
var nästan rädd att gå ut blott af rädsla
för något olycksfall. Det förekom mig som
om en hop folk skulle bli ihjälslagna med
mig som jag hade att svara för. Men sen
denna compositionsfeber var öfver, var äfven
min dödsfruktan borta och sedan och nu
tycker jag att en stilla död här, och i min
väns armar vore mig ljuflig och kär.» Vid
denna tid klagade hon också upprepade
gånger icke endast över att hon som
berättare behärskade tekniken otillräckligt
utan också över bristen på språkliga
insikter. Den senare tillskrev hon, som mycket
annat, tidens onöjaktiga kvinnouppfostran.
När hon jämförde sig med en språkets
mästare som Tegnér, kände hon sig som
en amatör, som blott har sitt öra att lita
till. Hennes stil är föga fast och utarbetad,
den utmärkes genomgående av sitt
»laisser-aller», ett uttryck som Fredrika Bremer
själv använder om brevstilen i Grannarne,
vilken hon försvarar gentemot Böklin: »Jag
tillstår att just det sjelfsvåld, den
inkorekt-het som finnes i lifliga och natursanna och
tillika bildade fruntimmers bref ha ett eget
behag för mig.»
Vid tiden för Grannarnes tillkomst
studerade Fredrika Bremer med stort
intresse Goethe, vilken hon en del år tidigare
tadlat som irreligiös och omoralisk. Nu
klarnade hennes blick för hans fria och
harmoniska konstnärskap; vid omläsningen
av Wilhelm Meisters Lehrjahre 1833 föllo
fjäll från hennes ögon, och genom allt vad
hon ännu tyckte sig finna av oheligt och
orent strålade mot henne en skön och
solbelyst värld. Tre år senare erkänner hon
att hennes anmärkningar varit förmätna,
och anar att den övermäktige hämnats
genom att utöva »ett hemligt inflytande» på
henne. Frånsett att läsningen av Goethe
direkt kan spåras i Grannarne och
annorstädes, torde han i allmänhet ha verkat
befriande på hennes konst, som i
Presidentens döttrar och Nina tyngts ned av allsköns
moraliserande och spekulation. Emellertid
blev på 1840-talet hennes intresse för de
sociala problemen fullt vaket, och hennes vittra
författareskap hotades nu från ännu ett håll.
Efter Amerikaresan gick hon nästan heltupp
i sina reformatoriska strävanden. Några
månader efter fullbordandet av Hertha, det
av hennes verk som hon själv ansåg
samvetsgrannast och mest betydande, skriver hon
till Peter Wieselgren, som bedt henne om
en självbiografi för sitt lexikon: »Länge
har jag arbetat, som författare och likväl
lefvat som en slags främling i denna kallelse;
och än i denna stund synes mig att den
icke är min egentliga, ej heller drager den
mig, såsom den borde göra det, sedan jag
väl lärt känna dess inflytande. Emedlertid
har jag denna bana att tacka för den
frihet i tanke och lif, som jag vunnit, och
som var mig ett lika stort behof som
luften för min kropp.» Den som i en stund
av självrannsakan gjorde denna enkla och
oförställda bekännelse, utan en darrning
på rösten, måste man tro; hon var aldrig
hemma i samma värld som diktaren,
vilken resumerar sitt liv i orden: »Egentligt
levde jag blott, då jag kvad.» Genom sitt
författarskap vann hon ryktbarhet och
därmed också frihet, och därför var hon
tacksam. Men den rörelse- och tankefrihet
som hon sedan barndomen livligt åtrådde
kunde hon möjligen ha nått på annat sätt
och därav känt sig tillfredsställd. Efter
att i samma brev ha erkänt att hon vid
sina »skrifverier» i tidigare år aldrig känt
någon egentlig ingivelse, och att pennan
alltjämt är ett främmande, liksom icke
naturligt instrument för henne, tillägger hon:
»Ryktbarhet drömde jag tidigt, men genom
helt andra medel och på andra vägar.»
Första häftet av Teckningar utur
hvardagslifvet är föga beaktansvärdt. Mellan
»Axel och Anna, eller en correspondence
emellan tvenne våningar» och Dostojevskis
något mer än femton år yngre debut
»Fattiga stackare», också den en »roman i
billetter», växlade mellan tvenne närboende
älskande, ligger ett oerhört avstånd; en-
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
