Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olof Högberg. Av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författare, som på grund av inkongruens
med samtidens litterära former haft svårt
att göra sig hörda. Svenska litteraturen
torde en dag komma att erkänna sin
tacksamhetsskuld till denna
prisutdelning av verklig litteraturhistorisk vidd.
Och tiden synes nu vara inne att söka
intressera även de s. k. bildade klasserna
för ett verk, om vilket på sin tid Gustav
Sundbärg yttrade, att det »i
kulturhistoriskt hänseende väl är ett av de mest
storslagna och gripande dokument som
vår litteratur har att uppvisa».
Detta omdöme synes mig emellertid
för snävt. Det finns vida mer än
kulturhistoria icke endast i »Den stora vreden»
utan i hela Olof Högbergs produktion
och litterära personlighet, och första
villkoret för en uppskattning av hans
huvudverk, som skymmer alla de övriga,
blir då att äga en åtminstone
närmelsevis riktig föreställning om var Olof
Högberg bör inplaceras i Sveriges moderna
litterära och andliga historia.
Jag skall i det följande våga mig på
uppgiften att antyda denna placering,
men jag vill redan här uttala den
förhoppningen, att vi snart måtte få se
fackmän uppta till behandling de spännande
nationella problem, som likt rika gruvor
vänta i den Högbergska produktionen.
II.
I Sveriges litterära geografi är det,
som bekant, tre landskap vilka
dominera, alla tre egendomligt nog till
formen triangulära och genomskurna i
längdriktningen av en stor flod:
Värmland, Dalarne och Ångermanland. Med
en poetisk bild skulle man kunna säga,
att de bland nationens olika
landskapsformer representera fiolen. Det finns
emellertid en annan omständighet, som
också bör medtagas. De äro alla tre
utpräglade skogslandskap, som spelat
ledande roll även på skogsindustriens
och järnindustriens områden och där
historiskt-sociala brytningar av stor styrka
framträdt. Bland dessa tre präglas
Ångermanland av den mest storvulna
naturen, och en författare i Svenska
Turistföreningens årsskrift för 1920
påpekar fint, att Ångermanlands väsen är
»handling, ett musikdrama i den nya
stil, som skapades av Wagner», och
han tillägger riktigt: Ångermanland —
det är alla Sveriges naturer
sammanpressade inom ett område av 20,000
kvadratkilometer.
Detta landskaps store diktare är
Olof Högberg, vilken föddes år 1855 i
Högsjö socken vid Ångermanälvens
nedre lopp som son åt hemmansägaren
Jonas Högberg och dennes hustru Märta
Hultin, båda av gammalt
ångermanländskt blod.
Om man först kastar en blick på
hans livskarriär och sedan sätter den i
samband med vissa egendomligheter för
landskapet i hans ungdom samt med
vissa stora tidsrörelser, torde man få en
god utgångspunkt för bedömandet av
»Den stora vredens» verkliga väsen och
innebörd.
Högberg studerade vid Hernösands
gymnasium, där han avlade
studentexamen 1876, varefter han med en del
avbrott läste matematik och
naturvetenskap i Uppsala till 1890. Fil. kand. blev
han 1880. Efter 1890 verkade han först
några år som lärare och föreståndare
vid Gudmundrå högre folkskola, blev
sedan tidningsman i Hernösand 96—98
och i Sundsvall 98—05, då »Den stora
vreden» prisbelönades av tidningen Idun
och han helt ägnade sig åt författarskap
och hembygdsforskning, vilket senare
kulminerade i att han grundade
Medelpads fornhem.
Som man ser går hans liv på tre
huvudlinjer: vetenskapliga studier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
