Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gubben Jakobs visor. Av David Arill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G 7i b ben Jakobs visor
11. »En selkesteckad skjorta den får jag, när jag
kan,
men jag ska ha den jungfrun, sum ja ma
ter-neng vannt.» —-
12. iA hör du, lelle båsman, du skyndar dig från
mig!
Ett skibb uti floden dä vell jag giva dig.» —
13. »Ett skibb uti floden dä får jag, när ja kan,
men jag ska ha den jungfrun, som ja mä ter-
neng vannt.» —
14. »A hör du, lelle båsman, du skyndar dig från
mig!
Min faders halva kongerig dä vell jag giva
dig.»
15. »Din faders halva kongerig dä får jag, när ja
kan,
men jag ska ha den jungfrun, sum ja mä
tär-neng vannt.»
16. A jungfrun geck åt buren. Hon lurva upp
sett hår.
»Gud bättre mig, jungfru, för giftermål jag får!»
17. A båsman geck på golvet. Han lekte med sett
svärd.
»Du har fått bättre giftermål, än du är nånsin
värd!
18. Å ja ä engen båsman, fast jungfrun synes så.
Ja ä den bäste kungeson i Englann kan gå.»
19. »Ä du den bäste kungeson i Englann kan gå
(Ref r.) Men de spelade, men de spelade gulltärneng.
För ett vetenskapligt studium av
folkvisorna är det nödvändigt att ha riklig
tillgång på varianter. Endast därigenom
kan man få klargjort, var en visa uppstått,
hur den vandrat från land till land, hur
den härunder utvecklats och omdanats, och
vilken verklighet som i vissa fall kan ligga
bakom den ofta dunkla, fantasispäckade
framställningen. Till de flesta av våra
folkvisor har vi motsvarighet hos andra
folk, i första hand hos våra nordiska
grannar. Den svenska folkviseskatten är i
mycket stor utsträckning gemensamt
nordisk eller t. o. m. germansk; ibland träffar
man lån från annat håll, t. ex. från
kelterna. Finner man, att en visa uppstått
inom vårt land, har man rätt att kalla den
svensk, då däremot uppteckningsorten inte
behöver spela någon roll. Att tala om
bohuslänska eller skånska folkvisor är
oriktigt, när man syftar på en medeltidsvisa.
Visserligen finns det visor, som kan få
namnet bohuslänska eller skånska: de har
diktats inom bygden, inte sällan på
allmogemål, och vanligen velat bevara
minnet av en händelse, som haft intresse
enbart för bygden. Sådana visor kan hålla
sig kvar rätt länge, men de förmår inte
tränga till andra trakter, dels därför att
de saknar aktualitet på främmande ort, dels
därför att de inte spelar på så
allmänmänskliga strängar som de äkta gamla
folkvisorna. Dessa bygdevisor når sällan
någon högre ålder och har föga litterärt
och vetenskapligt värde.
De här meddelade visorna är
bohuslänska varianter av skilda vistyper.
Kanhända har de spridts genom skillingtryck,
kanhända har de muntligen fortplantats ner
till vår tid. En tillfällighet har gjort, att
de inte gått i graven med gamle Jakob.
Efterföljande antydningar om visornas
förekomst måste bli ytterst knapphändiga,
enär utgivaren av ödet kastats till en
avlägsen vrå av vårt land — utan
möjlighet att rådfråga erforderlig samlingslitteratur.
Herr Berneris uppträder i Danmark
som visan om Bermer-Rise och Orm
Ungersvend. På Island har vi samma ämne
i Ormars-rimur, och i Norge möter oss
Ungan Ormaalen med Fjalme-rysen som
motståndare. Visan sammanhänger
möjligen med Hervararsagan och Orvar Odds
saga. Bärsärken Angantyr friar till
Uppsalakonungens dotter Ingeborg. Hon
väljer i stället Hjalmar den hugstore. Denne
blir av Angantyr utmanad till kamp på
Samsö. Här stupar båda kämparna. Längre
fram i Hervararsagan berättas, hur
Angan-tyrs dotter hämtar faderns svärd, Tirfing,
ur hans gravhög. Händelseförloppet i
sagan och visan är således i mycket
annorlunda, varför visan inte kan ha diktats i
omedelbar anknytning till sagan. De båda
motiven — en förfärlig kämpe vill vinna
prinsessan men besegras; den döde väckes
ur graven för att lämna ifrån sig sitt goda
svärd — uppträder ofta i nordiska
ballader. Så t. ex. i den danska visan om
Ungen Svejdal, som väcker sin döda moder:
Det var Ungen Svejdal,
han tager til at kalde;
der revned Mur og Marmelsten
og Bjærget tager til at fälde.
Det är en vanlig företeelse, att strofer
från en visa tränger in i andra, där de
inte har någon hemortsrätt. — Ett annat
uppväckningsmotiv återkommer i åtskilliga
visor: jungfrun gråter sin fästman ur jord
m. fl.
Storebror ock lillebror representerar
en vanlig nordisk vistyp. Visan, som har
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
