Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om världens största museum samt några tankar om museer i allmänhet. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
mer tröttande. Denna situation har födt
den högaktuella tanken på tudelning av
materialbeståndet: i studiesamlingen (för
forskarna) och typ-(kvalitets-)samlingen
för allmänheten. Dessvärre har tanken
hittills icke omsatts i praktiken uti
något större museum i Europa.
Kunst-gewerbe-museet i Berlin, som sommaren
1921 slår upp sina dörrar för
allmänheten uti Hohenzollrarnas sköna slott, blir
väl det första exemplet av betydelse.
Men vi återvända till Victoria and
Albert Museum för att skärskåda de
medel, varmed denna av Sir Cecil Smith
och hans tjänstemannastab (däribland den
i vårt land väl kände Mr. A. F. Kendrick)
utomordentligt väl skötta institution
söker neutralisera de negativa
verkningarna av materialets enorma kvantitet.
De viktigaste medlen utgöras av
vägledningar och handböcker, etiketter,
plakat och demonstrationer.
Intet museum i världen har att
uppvisa en så rik samling vägledningar
och handböcker. Mer än 100
publikationer, från The brief guide på 14 sidor
(pris 25 öre) till Chinese art (fjärde
upplagan) med sina mer än 300 sidor
text och 239 helsidsplanscher (pris kr.
4: 50!) sörja för bildningstörstens olika
behov. Bland handböckerna finner man
— vilket torde vara okänt för många
ibland oss — också ett svenskt namn,
Hans Hildebrand, med sitt lilla
förträffliga verk The industrial arts of
Scandi-?iavia in the pagan time. — Biblioteket
och den stora fotografisamlingen
tillgodose slutligen de allra största
kunskapskraven.
För dem som icke vilja eller kunna
köpa en vägledning — säkert flertalet
bland museets 7—900,000 årliga besökare
— böra etiketterna, talrika och mycket
utförliga som de äro, vara fullt
tillräckliga.
Allt detta är nu godt och väl. En
fackman eller hyperintresserad amatör
kan mycket väl på omkring en månads
tid hinna se och tillgodogöra sig museets
bortåt 200,000 utställda föremål. Men
den vanlige turisten? Eller arbetaren,
som blott har någon söndag eller
vardagskväll (museet är upplyst!) eller Bank
holiday till sin disposition?
Här ligger museets crux. Enbart
en rundvandring i de 150 salarna, utan
några uppehåll, kräver ungefär en
timma. För att nu de vanliga
besökarna icke skola drunkna i kaos, utan
få en aning om vilka skatter som finnas,
äro plakat uppsatta i dörröppningarna,
som tydligt säga ifrån: I denna sal äro
följande föremål värda särskild
uppmärksamhet o. s. v. På egen hand kan
således en normal människa försäkra sig
mot risken att passera förbi Rafaëls
kartonger, Ardabil-mattan,
Michelangelos amorin etc. Men ändå
effektivare äro de »Tours by official guide»,
som kostnadsfritt äga rum två gånger
varje vardag. Under loppet av varje
månad genomgås därvid på sakkunnigt
vis hela museets innehåll i anslutning
till ett tryckt schema. Då och då
förekomma dessutom »general tours».
Som sin egentliga uppgift har
museet alltifrån sin uppkomst betraktat
»to provide models for, and otherwise
to aid the improvement of such
manu-factures and crafts as are associated with
decorative design». Ett
konstindustri-ellt uppfostringsprogram alltså.
Lyckligtvis blev detta program emellertid
icke någon black om foten för
samlar-verksamheten. Inga snäva gränser stodo
hindrande i vägen för t. ex. de storartade
förvärv av italiensk renässansskulptur,
som gjordes av museet på 1850-talet,
d. v. s. innan den förfalsknings- och
restaureringsera inträdt, som ett par
årtionden senare i viss mån
framkallades av de tyska museimännens plan-
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
