Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En finländsk jägares liv och död. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En finländsk jägares liv och död
hyllning till kamraten och chefen: —
»Ack, att hans vederhäftiga och myndiga
ord fått ljuda ännul Att vi haft en
sådan hövding ur egen skara ännu i
frihetskriget, ännu i dessa dagar!»
Med sitt sinne för perspektiv och
rymd trivdes Appelberg aldrig riktigt i
de små förhållandena i Helsingfors. I
ett brev till sin vän Pipping har han på
ett ypperligt sätt karakteriserat arten av
den isoleringskänsla, som än i dag
behärskar och förlamar det andliga arbetet
härhemma. Efter att i ett brev till
vännen Pipping, skrivet å föräldrarnas villa
vid Hvitträsk vackra sjö i Kyrkslätt
(Nyland), där han trivdes oändligt väl,
ha uttryckt sin längtan till London,
skriver han:
Dimman och regnet och kolelden och
biblioteket på School of Economics de bilda en sådan
inbjudande ram till ordentligt arbete. Och
sedan hela atmosfären och dimensionerna både
andligt och fysiskt!
Min uppfattning är, att strängt taget
individerna tagna för sig äro likaså intressanta och
utvecklade hemma hos oss som där borta, men
det är sedan på det egendomliga psykokemiska
fenomen, som man kallar andlig atmosfär, på
vilket det skiljer. Och den andliga atmosfären
är otvivelaktigt mycket mer sympatisk där än
i H:fors. Eller, det är ju blott ett fragment,
en försvinnande del man lär känna av
Londons atmosfär — kanske det inte finnesen
sådan utan otaliga, och den kan man själv välja
sig. I H:fors får man ta den som den
kommer. Och i Nådendal eller Raumo eller
Jakobstad är den säkert ännu mera homogen.
Utvecklingens allmänna lagar äga väl sin
tillämplighet även på detta område. —
Jag känner dock ett behov att icke leva
endast för mig själv. Jag behöver något annat
att intressera mig för än mina egna känslor
och tankar. Dels för att de äro så outvecklade
och dels emedan jag känner på mig, att jag
då ginge miste om så mycket av det vi kalla
»livet», och att min utveckling bieve hämmad
och atrofierad på många punkter. Det finnes
helt säkert personer, som kunna utvecklas
harmoniskt och helt ensamt för sig utan att
behöva det stöd och den sporre ömsesidighet och
sympati skänka. Jag tror dock att detta icke är
23—Ord och Bild, 30 :e årg.
min väg. Kanske jag just därför ofta kände
mig bitter och olycklig i H:fors, att jag dock
i huvudsak levde för mig själv utan att veta
av det liv som utvecklas och gror omkring oss,
det liv som är samtidens, men som vi veta så
litet om härborta i vår utkant av världen. Det
finnes dock något som utvecklas, växer och
lever som organisk enhet även på det andliga
området. Och jag tror att likaså litet som ren
individualism är tänkbar och önskvärd på det
sociala området, likaså otänkbar och litet
önskvärd är den på det andliga. Ty individen är
alltid begränsad, även geniet, men för släktet
står allting att vinna och för dess utveckling
äro inga gränser stakade . . .
Det var utan tvivel denna längtan
efter att icke leva endast för sin egen
lilla individualitets utveckling, känslan av
alltings samhörighet och kärleken till de
stora måtten, som bestämde Runar
Appelberg att kasta sig in i den aktiva
politiken.
Det var hos oss i Finland en ytterst
förbryllad tid -— de första krigsveckorna.
Medan man på finländskt militärhåll bands
av legenderna från den gamla lojala
ryska tiden, med sina minnen från det
rysk-turkiska kriget Plevna, Dubniak
och charpie-spritning i hemmen, ställde
sig andra kretsar vacklande eller rent
tyskfiendtliga, dels av personlig sympati,
dels av malplacerad medkänsla för
en-tente-makterna i deras egenskap av den
illa behandlade parten. Överallt i
hemmen diskuterades och kannstöptes. Men
det okunniga folket, som instinktivt följde
den elementära rättsdriften inom sig,
vallfärdade i skaror till strandklipporna
utanför Helsingfors och satt där och
väntade — en allt svartare och mera
tätnad massa för var dag som gick.
De väntade tålmodigt på den främmande
hjälpen. Som också kom — tre och ett
halvt år senare!
På grund av sin kritiska och
prövande natur kom Runar Appelberg icke
omedelbart in i den aktiva politik, som
med entusiasm omfattades av en del av
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
