Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William S ey mer
intensiteten. Rangström har såsom
ballad-och romanskomponist erövrat en ställning
för sig i vårt land, vi känna och beundra
hans med enkla medel vackert träffade
folkton eller hans patetiskt mörka
stormsånger och hans i allt vad han skriver
starka och personliga uttryckssätt — att
han alltså i »Medeltida» skulle skapa något
levande och betydande var väntat. Man
möter i denna opera den renodlade
Rang-strömska lyriska stilen, sådan man känner
den från hans senare romanscyklar —
Runebergssångerna, Drachmanns
»Forskrevet», Notturno — än tonar det av manlig
dådkraft och stolt sångarglädje, än sjunga
vekare strängar om hjärtats drömmar och
minnenas rika liv. Redan det bredt
anlagda orkesterförspelet ger oss det
väsentliga i riddar Peders kynne — hans stora
kärlek till sången och de veka känslorna
för fru Metta. I slutet av förspelet hör
man bakom ridån en baryton (riddar
Peder) sjunga en ballad — en hymn till
sångens eviga makt, en hjärtats
brittsommarbikt. Denna del får tvivelsutan räknas
till det innerligaste och lyriskt skönaste
som Rangström komponerat. Partier som
Peders berättelse om sin sångarkonst och
den vandrande barden Harpas stora ballad
höra också till tonsättarens verkligt
inspirerade ingivelser. — Som riddar Peder
hörde man med nöje Josef Herou, vilken
redan vid föregående tillfällen visat sig
vara en utmärkt Rangström-interpret och
vars framställning vid detta tillfälle främst
i de dramatiska och patetiska momenten
hade sina förtjänstfulla poänger. Herr
Stiebels riddar Preben liknade hans
föregående burleska typer och hade nog
vunnit på en smula moderation. Av de övriga
uppträdande stod herr Wallgren som Harpa
i ffrämsta planet. — Dekorationerna av
Thorolf Jansson tycktes något ledsamma i
färgsammansättningen, och regien kunde —
med hänsyn till belysningsanordningar —
ha varit bättre, medan däremot den
sceniska instruktionen länder herr
Stangenberg till heder.
Kurt Atterbergs och Natanael Bergs
balettskapelser äro visserligen bägge
koreografiska alster och äga musikaliskt starka
beröringspunkter, främst i den hos bägge
komponisterna framträdande förkärleken
för färgrik, bestickande klangyppig
instrumentation — men därmed är också lik-
heten slut. »Per Svinaherde» är en
pantomim med balettinslag, »Älvorna» åter
helt och hållet balett-, den förra bygger
på den gamla folksagans motiv, den
senares handling åter grundar sig på en
indisk legend. Och vidare •— Atterberg
håller sig till de symfoniska formerna,
Berg ger som den programmusiker han är
fantasien fria tyglar. Hos den förre
märker man hur samvetsgrant han
genomarbetar och symfoniskt sammansvetsar sina
motiv (de må nu vara folkliga,
efterro-mantiska eller exotiskt groteska) och hur
han genom sitt polyfona arbete ernår en
stark plastisk helgjutenhet — hos den
senare dikteras allt av ett impulsivt, oroligt
temperament, som ställvis klipper av ett
motiv eller en fras när den som bäst
utvecklas för att istället genom grella
färgeffekter och dramatiska insatser helt följa
den sceniska handlingen, och hans friska
musikerhumör jonglerar ogenerat med
exotiska dissonanser och västerländskt
inställsamma melodier. Atterberg visar i denna
sin musik ett rikt flödande melos — än
hyllande arkaismer, än romantiska
förebilder eller ren folkton — och
komponisten ger därjämte prov på en hälsosam
musikalisk humor, t. ex. i kejsarens entré
eller morianernas lyktdans. Av de lyriskt
betonade delarna stanna särskilt det av
äkta sagostämning burna förspelet och
prinsens frieri bäst i minnet. Skada blott
att komponisten mot slutet tager för tungt
och för allvarligt på uppgiften —
prinsessans utdrivande från slottet har föga med
tragik att skaffa. Av Natanael Bergs
musik minnes man knappast några detaljer,
det blev den glänsande och i
reptilskinnets alla färger glimmande
instrumentationen som gav huvudintrycket.
»Per Svinaherde» bjöd i koreografiskt
hänseende på förtjusande pantomimiska
scener, sirliga rococodanser och mera
burleska moment. Här fanns verkligen något
nytt, något som skänkte omväxling från
den eviga exotiska balettschablonen. Fru
Steiers prinsessa ägde både grace och
grandezza, Oscar Tropps prins förde sig
elegant och dansade briljant; av övriga
figurer böra antecknas herr Stiebels
ceremonimästare och herr Malms kejsare — två
kostliga, på kornet träffade Andersenska
sagofigurer. De smakfulla dekorationerna
och dräkterna hade Einar Nerman till
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
