Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
fru Stina Hedberg, på ett hotell, ett
mycket fint sådant, i Versailles och försöker
där, anständig som hon är i allra högsta
grad, att med en beundrare, Julien de
Moreuil—herr Winnerstrand glömma bort
den spirande kärleken till styvsonen.
Denne senare, svartsjuk som en turk,
avbryter den ur många synpunkter
högmoraliska tëte-à-tëten och börjar en annan icke
lika moralisk. Ridån går dock ned innan
något egentligt irreparabelt inträffat.
Den gamle fadern, spelad och särdeles
väl av herr Personne, var en av de
tou-jouraste herrar jag nånsin sett. Han insåg
som det heter i Zigenarbaronen, att
tar man blott saken rätt,
blir den lätt, ganska lätt.
Herregud, han skiljer sig från sin hustru,
konstigare är det inte. Hon var ju strängt
taget endast gift med honom inför M. le
maire, möjligen också kyrkligt — ty vi
befinna oss i en fin familj — men alldeles
säkert inte »inför Gud», och liljestängeln
Jacqueline faller i den lika förbluffade som
förtjuste styvsonen Georges armar. Vad
som kommer att sägas om pappa
Letour-nel på de bättre klubbarna och om
Jacqueline — Letournel blir hon ju även
i senare giftet — i mondäna och finare
demimondäna kretsar, kunna vi dock ana.
Och uppriktigt sagt ha ej i detta fall dessa
sedligt upprörda demimondäner ganska rätt
ur sin synpunkt, ty de kunde ju ej som
vi, åskådare från teatersalongen, veta, att
det hela var alldeles absolut oskyldigt. I
resan till le Håvre har författaren lyckats
omskapa tragedien Phædre till en komedi
med ett lyckligt slut.
En italienare skrev några etiska
betraktelser i följd av Italiens deltagande i
världskriget och ställde i dessa en fråga
till sina landsmän. »Kunna de italienska
barn, som ha uppvuxit under denna stora
tid, som vuxna bli småsinnade och elaka?»
Han avvisar en sådan tanke som omöjlig.
Nu när nästan hela Europa och Förenta
staterna ligga som nytvättade älskliga barn
efter det reningens bad man genomgått
sedan 1914, har ingen längre rätt att
tvivla på, att man blir snäll av krig, om
också man kan få en elak hosta av
giftgasbomber.
Hemkomsten skildrar hur en ganska
171 g a Tidblad s o 711 Ariel
i Stormen.
tråkig och egoistisk — som mången är
väl det — herre, Ivar Kåge, kommer hem
från kriget till sin av en allt uppslukande
längtan nästan förtärda maka, fru Tyra
Zanderholm.
Inom kort märker hon, att »hjälten»
är lika fåmäld och kär i sina tofflor som
före 1914. Detta föranleder Colette,
hustrun, att ur djupet av sitt otillfredsställda
hjärta komma med ett ömkligt
skuldmedvetet men förtjusande roligt sagt »Jacques,
jag känner att jag kommer att bli dig
otrogen». Här slutar det egentligen
roliga, och en följd av forcerade och
onaturliga scener, där dock en och annan
verkligt lustig replik finnes insprängd, le-
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
