Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Intima teatern. Ett blad i den svenska teaterhistorien. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intima teatern
han har varit lika generös i sin tro på de
dramatiska diktverkens berättigande på
scenen som i sina utgifter för deras
uppbyggande i teaterform. Det är nog icke
alltför ofta man påträffar en så offervillig
idealism bland teaterchefer, vilka, vare sig
de stå i spetsen för offentliga institutioner
eller leda egna företag, av böjelse eller
tvång kompromissa mellan kassa och konst.
Gustaf Collijn har säkerligen många gånger
haft starka tvivel på publikframgången av
stycken, som legat på hans bord, men hans
konstnärliga samvete har varit rent nog
att i sådana fall låta rätt gå före vinning.
Den svenska dramatiken är i allmänhet
icke vidare populär bland allmänheten; så
mycket mera erkänsla förtjänar den
gästfrihet, som Collijn visat den på sin scen.
Man inser utan vidare, av vilken betydelse
för det inhemska dramats utveckling det
är att en teater står till dess förfogande,
även om denna någon gång finge
tjänstgöra som ett experimentalfält, som gjorde
felen uppenbara.
Som en av ledtrådarna i Collijns
verksamhet har man kunnat märka en strävan
att uppsätta en god repertoar. Den
litterära prägel, han sökt giva teatern, har till
stor del tillförts den genom de klassiska
verk, som ingått i programvalet. Av
Shakspeares skådespel ha på teatern
framförts Muntra fruarna i Windsor och Richard
III, båda minnesrika tilldragelser i dess
annaler. Man kunde tvivla på att det
senare dramat kunde vinna det rätta
aktionsperspektivet på den lilla scenen, men
föreställningen lyckades förträffligt, tack vare
bl. a. den fyndiga och åskådliga regien.
Den klassiska komedien har varit väl
representerad på Intima teatern. Moliéres Den
inbillningssjuke, Holbergs Den politiske
kann-stöparen, Sheridans Skandalskolan, Kexelis
Kapten Puff och Wessels Kärlek utan
strumpor beteckna lika utmärkta stycken som
goda föreställningar, lärorika och njutbara
ännu i minnet, då man tänker tillbaka på
dem. Om man villigt erkänner förtjänsten
av dessa uppföranden, beklagar man
samtidigt, att ej klassikerna mera och oftare
under tioårsperioden kommit till heders på
en scen, som dock haft så aktningsvärda
förutsättningar att uppta och gestalta deras
verk. För att blott nämna ett par namn
lysa Goethe och Schiller fullständigt med
sin frånvaro.
Det har redan påpekats, att den svenska
dramatiken hos direktör Collijn rönt en
varm välvilja. Främst bland dessa namn
står Strindberg, som på Intima teatern
före-trädts av åtskilliga dramer. Den största
framgången vanns med Gustaf III, som
trots kritikens klander av själva verket
upplevde ett ioo-tal föreställningar.
Enaktarna Paria, Leka med elden och Den
starkare samt Påsk och kammarspelet
Oväder ha därjämte gått över Intima teaterns
tiljor. Av Tor Hedbergs stycken har
givits den förträffliga Karlavagnen. Ernst
Didring har fått två pjeser uppförda på
teatern, bland dem Elna Hall, som visade
sig som ett av den moderna svenska
dramatikens dugligaste alster. Hjalmar
Söderbergs Aftonstjärnan och Einar Smiths
Erlingsnäs förtjäna vidare att framhållas
bland den inhemska produktion, som
omhändertagits av Collijn. Denne själv har
låtit representera sig på sin teater av de
båda pjeserna Bland vassen och
Takrännan. Från fader Blanche, vars
Positiv-hataren, Hittebarnet och Ett resande
teatersällskap blivit väl återgivna, går raden av
svenska namn ända ned till den yngste,
Pär Lagerkvist, vars futuristiska maskspel
Himlens hemlighet var teaterns något gälla
svanesång. Övriga svenska dramatiker, som
framträdt på Intima teaterns scen, äro bland
de nu döda Harald Molander och Knut
Michaelson, bland de levande Algot Ruhe,
Einar Fröberg, Hjalmar Bergman och
August Brunius, vars sceniska författardebut
ägde rum på Intima teatern med Furstens
återkomst.
Naturligt är att även grannländernas
dramatik då och då hittat vägen till den
lilla teatern vid Engelbrektsplan. Ett av
de intressantaste minnen, som knyta sig
till teatern, är uppförandet av Byggmästare
Solness med Lars Hanson och Harriet
Bosse i huvudrollerna. Heibergs Balkongen
var likaså ett fint litterärt program, medan
Vilh. Krags Baldewins bröllop utövade sin
verkan med folkskådespelets hela friskhet.
Bland danskar har man på teatern fått stifta
bekantskap med bl. a. Molbech (Ambrosius),
Edv. Brandes, Peter Nansen, Gustaf Wied
och Sven Lange. Lyckade föreställningar
voro de, som bragte ett par finländska
dramer på scenen, nämligen Mikael Lybecks
Dynastin Peterberg och Adolf Pauls
Pompadours triumf. I den förra av dessa vann
28—Ord och Bild, jo:e årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
