Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La urin
de föreställningar, som i vår gåvos på
Blancheteatern med Moissi somt gäst,
två-språkigheten ej störde mera. Det berodde
kanske på att de svenska medspelarna
voro så utmärkta, då Ibsens Gengångare
spelades, att man ej märkte mer än det
minsta möjliga de stötande tyska svaren på
svenska frågor och tvärtom. Oswald
passar för Moissi, och han spelade rollen utan
maskering — ett i mitt tycke olämpligt
sätt — och med små konstpauser, vilka
sade liksom »passen Sie mal auf» före de
verkningsfullaste replikerna. När denna
invändning är sagd återstår blott att
påpeka, att utförandet var fulländat. Bäst
tror jag att han tycker om sitt
melankoliska leende, som passar kanske allra mest
i ryska pjäser men också kan med fördel
användas av Oswald.
Fru Karin Svanström var en gripande
fru Alving. Äktheten både i hennes sorg
över sitt förfelade liv och hennes fasa och
ångest för sonens olycksöde bidrog starkt
till framgången. Även Regina—fröken
Linnea Hillberg var i hållning och i ton den
vackra simpla flickan. Sättet att handtera
glaset under det tragikomiska
champagne-drickandet var funnet. Herr Ernst Eklund
hade gjort någonting fullt värdigt den
sällsynt roliga rollen snickar Engstrand, och
det var en högtid att se hans plirande och
ängsligt frågande blickar, då den naive
pastor Manders i hans närvaro berättar
om Engstrands dygder för den mera
kritiska fru Alving. En sak frågar man sig,
då man ser det kanske hemskaste av alla
skådespel: Finnes det något bättre byggt
drama i hela världslitteraturen? Det s. k.
åttiotalet är här koncentrerat i detta
treakts-familjedrama, som man i en liten flaska
nitroglycerin kan ha bundna krafter, vilka
kunna få stora berg att rämna.
1 Schnitzlers Paracelsus har det roat
den österrikiske läkaren-dramatikern att visa
den store naturdoktorn från 1500-talets
början, och det har säkert också gladt
Moissi att ge kött och blod åt en typ, ur
vilken själslig auktoritet strålar och som
anar ett sammanhang mellan vår själs och
vår kropps vånda. En sällsynt makt och
kraft låg i den store tysk-italienske
skådespelarens röst i detta lilla vackra stycke,
under det att han, som vandraren i Tolstoys
Skulden till allt är någon sorts beskedlig
och litet larvig reiner Thor. Tolstoy hade
ju alltid en sorts dragning till det något
apokryfiska språket »Saliga äro de
enfaldiga». Det är en gripande rysk interiör,
där nåden enligt rysk smak nästan väl
mycket förhärligas på rättfärdighetens
bekostnad, men där vi dock få ett oväsen
av svordomar, hugg, slag, kvinnotjut och
fyllhicka upplöst i harmoni. Då
tiggarentjuven stämmer upp sången om hur vi
vandra mot sol och frihet, är man
tacksam för att den nästan evangeliska
stämningen ej avbröts av några skarpa skott
från en bolsjevikpatrull, som strök omkring
för att stjäla och råna av bönder.
»Skulden till allt» lär vara alkoholen, men
finnes det ej, både i Ryssland och annorstädes,
ett ännu farligare berusningsmedel, den
humanitära terrorismens evangelium?
Otrogen lästes i stora bokstäver på
Blanche-teaterns affischer under den
som-marliknande månaden maj, förbryllande för
dem som trodde att det var en vätska
och uttalat liksom fotogen, lockande för
dem som trodde stycket vara en s. k.
sedeskildring. De senare hade rätt, men
inte alldeles, ty grevinnan Rita Sangiorgi
var verkligen, så märkvärdigt det låter,
och också föreföll för hennes unge,
för-mögne, förnäme, sköne, nygifte, redlöst
förälskade make, icke otrogen. Stycket är
författat av Roberto Bracco, en italienare
som — och redan det få vi väl beundra
— här kommit med en originell lösning
av trekropparsproblemet. Dessutom har
stycket, och det är det allra viktigaste,
dramatisk nerv och är uppsatt med
verklig smak samt ypperligt spelat.
Grevinnan Rita Sangiorgi—-Tollie
Zell-man och hennes make—Gösta Cederlund
ha kommit överens om, att han icke skall
bli svartsjuk. Hur de ställa sig till frågan,
om hon skulle bli det, vet man ej.
Greven gör kraftiga försök att dölja sitt
obehag över de många beundrare, som
kringsvärma henne. Jag tror, att det i de
högsta kretsarna i det moderna Italien
anses korrekt för maken att iakttaga en
viss blygsam tillbakadragenhet gentemot
makans entusiastiska beundrare. Kanhända
är det ett minne från 16- och 1700-talen,
då en cavaliere servente eller cicisbeo
hörde till bruket. Pjäsen spelar visst i
Neapel, och södra Italien anses, då det
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
