- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionde årgången. 1921 /
440

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin - Den intressantaste av Norges konungar. Av G. Cederschiöld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. La urin

förförelsekonster känd skönhets intimare
rum, sysslande med att hjälpa henne med
någon toalettdetalj, hon skulle utan bevis
tro, att han blott, som hon själv hos Gino,
varit där uppe för att bevisa sin oskuld.
Men skulle ej tron då vara större än
kärleken, och detta vore ej alldeles riktigt.

Som grevinnan Rita Sangiorgi var
Tollie Zellman ej så bra. Men få vi kalla
henne Rita, och det fick ju Gino och alla
de andra unga herrarna i kotteriet, så var
hon precis som hon skulle. Det är kanske
ej hennes förtjänst, att hon hör till de
sensuella. Den gåvan får man av gudar
och gudinnor i vaggan. Vad fromheten
är i det andliga livet, är sensualismen i

det jordiska, d. v. s. vi vanliga svaga och
tama människor få, då vi se den, en
känsla av att vinet, blommorna och även
»Legemets Blomsterblad», varom psalmisten
Kingo talar, ha ett större värde än vi trodde.

Få vi bedja fru Tollie Zellman till
Venus, vilken väl egentligen är gudinnan
som ger det sensuella i faddergåva,
framföra vårt förbindliga tack.

Greve Silvio—herr Cederlund verkade
riktigt rar, just som en italienare brukar
vara det och med något av den charme
som utmärker detta folk, och Gino—herr
Riego hade precis den ovederhäftighetens
komik, som i denna roll är den viktigaste
dygden.

Den intr e s s antaste av Norges körning ar

Av G. Cederschiöld

] AN SKE BLIR läsaren
li-K tet nyfiken på vad jag skall
säga om professor Paasches
bok, när jag meddelar,
att jag själv har utgivit en bok med
alldeles samma ämne (Konung Sverre, C. W.
K. Gleerup, Lund 1902). Det är ju en
ömtålig uppgift att sätta sig till doms över
en medtävlare.

Men jag kan icke genast gå lös på
bedömande av den ovannämnda boken,
ty jag är beredd på att Ord och Bilds
läsare liksom den svenska allmänheten i
övrigt skall fråga: »Vem var Sverre, och
vad var det för märkvärdigt med honom?»
Saken är nämligen den, att konung Sverre,
oaktat han utan jämförelse var den rikast
och mångsidigast begåvade av alla norska
konungar, den i psykologiskt avseende
intressantaste, är föga känd här i Sverige.
Av de norska medeltidskungarna är det
egentligen Olav Tryggvason och Olav den
helige som blivit välbekanta för svenska
läsare, dels genom Snorre Sturlasons
ypperliga framställning, dels genom Svenska
historiska arbeten, som lånat från honom.
Och Snorres verk slutar just vid den
tidpunkt, då Sverre uppträder som tronkrävare.

Den rättsåskådningen rådde i Norge
alltsedan Harald Hårfagres tid, att varje
son av norsk konung var arvsberättigad
till tronen, och detta även om han var av
oäkta börd. Efter Sigurd Jorsalafares död
år 1130 hade inbördeskrig mellan
tronpretendenter nästan oavbrutet rasat, och
år 1161 hade den mäktige jarlen Erling
Skacke, med understöd av den norske
ärkebiskopen, lyckats få Magnus, sin son
med Sigurd Jorsalafares dotter, hyllad,
smord och krönt till konung. Det såg ut
som om ett länge eftertraktat fredstillstånd
därigenom skulle vara tryggat. Visserligen
framträdde under de följande åren
verkliga eller föregivna konungssöner med
anspråk på riket. Men dessa besegrades
och bragtes om livet av Erling jarl. Den
siste av dessa upprorsflockar övervanns år
1177. Återstoden av skaran flydde in i
Värmland. Dessa män, som mestadels
levat på rån och plundring, hade fått
öknamnet birkebenar, emedan de i brist på
byxor hade bundit björknäver om benen.
När deras tillstånd var som mest
förtvivlat, fingo de en hövding, som skulle föra
dem till makt och rikedom samt göra
benämningen birkebenar till ett hedersnamn.

Fredrik Paasche: Kong Sverre. H. Aschehoug & C:o, Kristiania 1920.

440

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0484.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free