Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
Där finnes icke ett karaktärsdrag att hålla
sig till, han har intet sammanhang med
sin naturliga miljö; han dyker upp och
försvinner när författarinnan behöver det
för bokens ekonomi, utan att hans eget
levnadslopp indrages i berättelsen. Enligt
min mening är detta eklatanta misslyckande
typiskt för det i dålig mening passiva i
skildringen. Skulle en sådan karaktär som
Henry Sankt Veits verkligen intvingats i
berättelsen, hade det fordrats en långt
hastigare puls, en långt mer levande rytm
i framställningen.
Bokens kvinnliga idealgestalt, Veronica
Sommar, har däremot fått levande
gestaltning, naturligt övertygande trots sitt
genomskinliga, nästan överjordiskt osinnliga
väsen. Hon äger den svala charm, som
Marika Stjernstedt har en sällsynt förmåga
att skildra. Hennes väsen andas den ljusa,
självklara godhet, som väcker dyrkan och
tacksamhet icke blott hos dem som komma
henne nära, utan också hos dem som blott
tillfälligt möta henne. Uppvuxen i en
skyddande omgivning har hon fått denna
lyckliga jämvikt och förfining som verkar
livgivande icke minst på arbetande och
betryckta. Ur ett sådant litet drag, som
hur varsamt hennes kusk sveper om henne
slädfällarna, kan man utläsa vilken
förmåga att utstråla godhet hon själv äger
och hur den verkar på omgivningen. Den
ende hon icke förmår att göra lycklig är
sin egen man. Han får huvudparten av
hennes ömhet och kärlek; men hennes
känsla för honom är ej artskild från dem
hon i så rikt mått giver åt alla.
Dessutom kan han aldrig verkligen vinna något
av henne, ty hon vet aldrig att göra något
motstånd. Mannen, en aristokratisk
härskarnatur, vida äldre än hon, stelnar till i
sin känsla utan att fullt göra sig reda för
vad han saknar. Fastän han verkligen
älskar henne och dessutom äger stort
herravälde över sitt uppträdande, kommer
det först till scener och sedan till obotligt
djupgående missförstånd. Också då visar
det sig att hon motståndslöst bryts av
olyckan. Tigande, försvarslös och med
ett hjärta i bokstavlig mening sårat till
döden går hon in i oåtkomlig ensamhet.
Kanske hade Veronicas ljusa själsliv ej
fått så hög relief, om man ej till jämfi>
relse hade en pariatyp, hennes skolkamrat
Laura Bremenson. Frestelsen att överdriva
Lauras dåliga sidor har författarinnan i
det hela bekämpat. Med verklig
konstnärlig kunnighet och kraft har Lauras
kaotiska och grumliga själsliv framställts.
En egendomlig ödets nyck är att Laura
alltid har Veronica till sin förebild och att
hon gör sina gemenaste intriger blott av
avundsjuk bitterhet att icke hon själv kan
väcka samma beundran och kärlek som
skolkamraten. Förmågan av motstånd är
Lauras starkaste karaktärsdrag, och till slut,
då hon löpt linan ut, förstår hon att
därur hämta den kraft som räddar henne
från undergång. Denna utveckling är väl
ej direkt orimlig, men den kommer för
plötsligt och verkar alltför uppbygglig. Man
hade väntat sig, att en så hård natur skulle
behövt en mycket längre kamp, men
författarinnan har väl ej kunnat förena detta
med sitt skildringssätt.
Den psykologiska huvudmotsättningen
i boken igenkänner man från
Landshövdingens dotter, men motivet verkar dock ej
upprepning. Greppet är nu mognare,
resignationen djupare, och framförallt finns
här en bunden värme, som längtar att
upplösa motsatsen i en gemensam strävan.
Även om framställningen har sin i det
föregående klart angivna begränsning, äga
gestalter som Veronica Sommar och Laura
Bremenson sitt både konstnärliga och
mänskliga värde. I sin helhet kan väl
Världen och stjärnorna ej räknas till de
få böcker som sätta varaktigt spår i vår
litteratur, men den vänder sig till den
kul-turintresserade allmänhet som längtar att
i böckerna återfinna sin egen
erfarenhetsvärld i ett meningsfullt och upplyftande
perspektiv. Den är vad man med ett
vackert gammaldags uttryck brukade
benämna »en god bok».
448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
