Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dantes minne 1321—1921. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söder hj elm
hans mänskliga känslor segra över den
sedliga domareplikten och han svimmar
vid åsynen av Francesca och Paolo; hur
svindlar det icke för honom under
flykten på vidundret Geryons rygg, huru
innerlig är icke stämningen, med vilken
han i morgongryningen anträder färden
över vattnet till skärseldens berg, huru
djupt och enkelt röjes icke Dantes ädla
själ, huru hjärtligt uppriktigt hans
fromhet, hans hårda erfarenheter och hans
ödmjuka ånger i den bön, Bernhard av
Clairvaux i paradiset på skaldens vägnar
uppstämmer till den i rosen saligt leende
jungfru Maria! Det är med ett ord ej
en rad som icke tyckes ge en
upplevelse. Skuggorna tilltala honom artigt,
Virgilius glädes över hans svar,
Beatrice påminner honom om deras
ungdomskärlek och förebrår honom hans
irringar, han hör ödmjukt på som en
tjänare och skamsen som ett agat barn..
Och ju längre framåt skildringen skrider,
desto sannolikare blir den, desto djupare
dallrar förtäljarens röst. Just denna
klippfasta tillförlitlighet, detta orubbligt
uppriktiga allvar tvingar oss att följa
med. Och när Dante slutligen ledsagar
oss till sin vandrings slutmål, betagas vi
fullständigt av den mäktiga, hänförda
högtidlighet, med vilken han manar fram
himmelsundren och vilkens patos icke
ett ögonblick överger honom, även där
han gör avvikelser från sin väg för att
förlora sig i invecklade filosofiska
meditationer. Han själv växer allt större
ju närmare han nalkas Gud. Från hans
väsen utgå liksom tvänne strömmar, den
ena kylig, kommande från den stoiska
filosofins ödsliga, hårda och ensidiga
rättssyn, den andra i varma lyriska böljor
flödande genom hela dikten. Hur han
än uppträder, med lagens svärd i sin
hand, som Virgilii lyssnande lärjunge
eller Beatrices hänförda och ödmjuka
älskare, alltid ljuder där ett förvillande
naturligt tonfall i hans stämma, och alltid
förnimma vi att han är närvarande med
sina icke blott mänskliga men rent
individuella känslor och reflexioner, icke
minst med sina svagheter, sin ensidighet,
sitt högmod, sin lidelse. Skuggorna
omkring honom röra sig också med en
underbart förkroppsligad åskådlighet.
Men Dantes konst låter dem själva lägga
en avgörande gräns mellan deras
verklighet och hans: i paradiset fråga de
honom föraktfullt en gång, vem han är
som är förmäten nog att döma, fastän
hans syn omfattar blott en handsbredd.
De hava profeterandets och
fjärrskådandets gåva, deras liv, just sådant det ter
sig för honom, är evigt, de äro andar,
mot vilkas tillvaro han desto starkare
avtecknar sig som det enda väsendet av
kött och blod.
Dantes hela diktning behärskas av
den mänskligaste bland känslor,
kärlekens. Vita nuova är icke annat än en
inledning till Komedin och ett utkast
i smått till den. Ungdomskärleken, så
vårfrisk, så ädel, så outplånlig i sina
intryck som ingen annan dikt i
litteraturen besjungit den, förvandlas i ideell
hängivenhet och helgondyrkan, och
liksom Dante här följer sin älskade från
jordelivets skiften till himlens klarhet,
så stiger hans själ i den stora dikten
vid Beatrices hand från allt jordiskt elände
till åskådningen av paradiset och de
högsta himlarnas härlighet, och
barndomsbruden tager plats vid gudomens
sida. Det är den största apoteos som i
någon diktning ägnats jordisk kärleks
föremål.
Men Divina Commedia är visserligen
någonting helt annat än en kärleksdikt,
det är en etisk, politisk och religiös
trosbekännelse, ett maningsrop till den
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
