Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Runar Schildt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ar l G. Laurin
köpet rymde med en annan, kommer i
gång igen, är skildrad med så riktig
psykologi, så utan några extra förmildrande
omständigheter, med vilka man eljes gärna
vill hugna sin egen sort, att man begriper
vilken roll den fullkomliga litterära
ärligheten spelar för Schildt. — — — »Ju
längre arbetet fortskred, desto starkare
kände han sitt väsens egenart stiga fram
i stolt maktutövning, allt det som skilde
honom från det starka, trygga, hemvana,
allt det som på sin tid lockat de viga
gymnasterna och framstående
slagskämparna till hånskratt, det som retade och
oroade dem också nu, då de längesen
sysslade med sitt livs respektive
yrkesredskap eller kupongsaxar. Samtidigt erfar
han en underlig förnimmelse att på något
sätt befinna sig i en främmande krafts
våld, en makt som tvang hans hjärna till
snabbt och säkert arbete.»
Då man blir äldre, blir man mer och
mer fordrande på skönlitteratur. En roman
eller en novell måste vara riktigt bra för
att man skall idas läsa den. Ja, det låter
litet fult och opoetiskt, men verkligheten,
livet, biografierna bli i stället så mycket
mera fängslande. Av Häxskogen var jag
tagen hela tiden. Inga döda punkter,
intet dilettantiskt à peu près. Varje ord
levde, varje mening gav mig tillfälle att
känna denna egendomliga glädje, då man
säger sig: Just så är det. Vad är det för
märkvärdig, ibland grym förnöjelse vi
erfara, då vi få den ej sällan bra
smärtsamma verkligheten påpekad av en riktig
författare, d. v. s. en som ser djupare än
vi själva och som kan utsäga det vi skulle
önska kunna meddela?
Vilken rikedom har ej ett land i en
konstnär eller en författare, som talar om
för sina landsmän, hur det ser ut och hur
det känns i deras land. Det veta ju dessa
andra ytterst torftigt och bristfälligt. Och
de, som bo utom landets gränser, hur
skola de få säkert veta, att t. ex. Norge
eller Ryssland finnes? Ryssland stod länge
i geografien, men först genom Turgenjef,
Tolstoj, Dostojevskij och Gorki fick man
veta, hur det kändes där och vad
Ryssland verkligen var.
Vi ha fått veta av skönlitteraturen, hur
det kändes i finska hjärtan i Finland 1918,
kanske ännu mer än genom partiska eller
opartiska verklighetsskildringar av den
oroliga våren. I alla händelser ha dessa
väsentligt kompletterats genom de tre
konstverken Jarl Hemmers roman »Onni
Koko», där den utmärkte lyrikern •—
Finland har nu några alldeles förträffliga
sådana — skildrar upproret som en liten
fattig pojke på vita sidan såg det innan
han blev skjuten, och F. W. Sillanpääs
gripande bok »Det fromma eländet», där
Toivola Juhas, den enklaste bland de enkla
av alla rödgardister, slutligen trillar ned i
den stora nyuppgrävda massgraven, vid
eller rättare i vilken han sköts. Den tredje
är Runar Schildts novellserie
»Hemkomsten», liknande de nyssnämnda böckerna
därigenom att den behandlar dem som
äro på sidan om de stora händelserna, dem
som icke riktigt fatta vad som sker.
Liksom Anatole France i sitt mästerliga
arbete »Les dieux ont soif» skildrar en del
beskedligt folk i Paris på 1790-talet, som
icke veta att de äro midt uppe i franska
revolutionen, så beskriver Schildt i sin
hittills i min mening bästa bok i ett par
noveller några individers olycksöde under
upproret. De innesluta så mycken
kunskap om livet, de äro så laddade med
dramatisk spänning, de ge oss svenskar
genom vissa likheter i miljön både i stad
och på landet en sådan stark känsla av
realism, att detta arbete borde ha särskilt
stora utsikter att bli uppskattat här i
Sverige.
»Köttkvarnen» och »Aapo» äro kanske
höjdpunkterna. Den första är en
Helsing-forsberättelse. Man är i en tvetydig krets.
En affärsman, och hans halvslaviska
älskarinna anskaffa vapen, t. o. m. någon gång
de eftersökta kulsprutorna, vilka i det
hemliga affärsspråket kallades för
köttkvarnar, för att det farliga ordet ej skulle nå
olämpliga öron. En hygglig naiv herre,
som köper vapen åt de vita, blir förtjust
i fru Vanja och angives sedan för de röda
av sin politiskt neutrale rival.
Allt är gjort så enkelt, så skakande i
alla fall, logiskt i händelserna och dock
med människohjärtats irrationalitet, att man
tycker sig ha varit med om det hela. Som
kvinnopsykolog är det få som i denna
stund kunna mäta sig med Schildt. Hans
kvinnotyper äro skildrade utan någon sorts
manlig viktighet.
För mig står berättelsen Aapo som en
rent genialt gjord koncentration av vissa
S 44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
