Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Romantiken i Carl Larssons konst. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken i C ar l Larssons konst
vakade! Bästa Herr Larsson, vart tar
det vägen med er skenande fantasi, vi
orka inte längre följa! Anglaflickan över
dörren må så vara, allra helst som hon
ju är praktiskt motiverad. Men
ängla-huvudena i fanan —- stryk dem för ali
del! Larsson fogade sig och tog bort
dem, fastän det sved i själen.
Korumfresken följdes år 1903 av den
stora oljemålningen »Ute blåser
sommarvind» för Latinläroverket i Göteborg.
»Barnen gå att kläda folkskolan med
blommor och grönt till
terminsavslutningen», så beskrives den i Nordisk
Familjebok. Men det är inte bara det. På
vägen möta de Alderdomen, Kriget,
Sorgen. Alderdomen är en fryntlig gubbe,
Kriget är en vacker hästgardist, och
Sorgen en silverhårig dam i svart och slöja.
Vi minnas hur livets mörka makter togo
sig ut i Carl Larssons ungdomstavlor.
Huru annorlunda ter sig allt denna
välsignade sommarstund, då också
förgängelsen och lidandet vända sin vänliga
sida mot vandraren. »Kära barn», tycks
tavlan vilja säga, »jag vill visst inte
skrämma er, men det kan vara sä godt att
minnas, att livet ej alla dagar är
solsken. »
Ett tidigare uppslag till dekorerande
av den stora fondväggen midt emot övre
trappan i Nationalmuseum återupptager
Carl Larsson i sin 1904 utställda skiss
till Gustaf Vasas intåg i Stockholm
Midsommaraftonen 1523. Vad som i
denna gav tillfälle till angrepp var
kronan på Kung Göstas huvud. Han var
ju ännu inte krönt, visade man upp med
data och fakta. Larsson kunde svara
något som detta: »Förblindade, ser ni
då inte hur kronan glänser kring ännet
på Sveriges korade konung, Guds
underman? Kan ni då komma med era
välmenta historieläxor?» Målningen kom
upp på sin plats, men kronan måste
bort.
I den nya Dramatiska Teaterns foyer,
färdig år 1908, fick konstnären än en
gång tumla om i ett tak. Det är nästan
som om dessa plafonder, som ju höra
»till pjäsen» i teaterlokaler men som
folk egentligen ej bryr sig om att se på,
alldeles särskilt utlöst en romantiskt
obunden fantasi hos Carl Larsson.
Idén i nya Dramatens foyermålning
är märklig och ovanligt lyckad. En
natthimmel övervälver rummet. Vid ena
kortändan står poeten i fönstret till sin
vindskupa och sänder hänförd dramats
tanke ut i den stjärnströdda rymden.
Som en kvinnogestalt med skimrande
aura svävar den genom etern. Och på
andra sidan, i rampens heta ljus, står
skådespelaren hjälteskrudad och tar emot
den med öppna armar. Rundtom
brottas de mänskliga lidelserna, praktfullt
förkortade figurer i våldsam rörelse —
(jämför »Självspillingens helvetesfärd»
med samvetskvalens furia och den i
samband därmed omnämnda
Asbjörnsens-illustrationen).
Om i detta verk Carl Larssons
romantiska fantasi fick göra sig gällande
utan hämmande kritik, blev motståndet
desto starkare mot hans sista stora
monumentalmålning, Midvinterblotet, vartill
kartongen förelåg färdig 1915.
Kompositionen avsågs som bekant för
väggfältet i Nationalmuseum midt emot
Gustaf Vasa-bilden. Striden emot den gällde
dels dess konstnärliga halt, dels
motivvalet och uppfattningen. Och säkert är
att hade konstnären givit med sig ifråga
om ämnet, skulle väggen varit hans.
Man föreslog honom de mest lockande
motiv, men nej. Midvinterblotet och
intet annat ville han måla. Vad kom åt
idyllikern, solskensmänniskan Carl
Larsson, som ovillkorligen skulle måla den
blodiga och grymma offerfesten, ett tema
som låg så långt utanför den
föreställningsvärld som rätteligen borde vara
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
