Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehr en s v är d
betecknar sig som »Votre poure (pauvre)
escolier Francois». Men i diktens värld
råder en annan rangordning än vid
hoven, och »le poure escolier» har sedan
länge överglänst sin furstlige
sångarbro-der och beskyddare.
I sin dikt till den lilla prinsessan
berör Villon ett ämne, som gärna är en
ömtålig sträng vid alla döttrars födelse
och framför allt vid deras, som äro
arvtagare till ett stort namn och en lysande
ställning. »Några» — säger han — »hade
velat att Ni varit en son», men han
skyndar att beteckna dessa »några», som:
»–gens qui bien peu sentent
nourriz en simplesse et confiz»
och han avsvärjer ali gemenskap med
dem under hänvisning till att »Dieu fait
tout pour le mieulx».
Det är väl sannolikt att i sitt hjärtas
djup Charles d’Orléans var bland dem,
som diktaren gick sä hårdt till rätta med.
Men det vidunderliga inträffade: sedan
hans gemål givit honom ännu en dotter,
föddes år 1462 —• Charles var då
omkring 70 år —• en son. Det var icke att
undra på, att han betraktade detta hart
när som ett mirakel och i sin glädje gav
en större summa penningar till sin
biktfar till tack för att denne dagligen en
längre tid läst mässor för den lyckliga
utgången av den väntade händelsen.
Barnets gudfar var ingen mindre än Ludvig
XI, och det uppkallades på engång efter
denne och farfadern. Det var den
blivande Ludvig XII. För övrigt uppförde
han sig mycket illa under dopet och
väckte sin höge gudfars synbara
misshag. Även en person av ett fogligare
lynne än Ludvig XI skulle kanske tagit
illa vid sig.
Så kunde Charles d’Orléans sluta
sina dagar i hoppet att den ättegren av
det gamla franska konungahuset, över
vilken hans diktning och hans olyckor
kastat så mycken namnkunnighet, icke
skulle slockna med honom. Natten
mellan den 4 och 5 januari 1465 gick
Charles, sedan länge mätt av livet, till
sina fäder.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
