Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maja Loe hr
rikare lika mycket för vår, som t. ex. den
typiske wienaren Grillparzer numera är en
allmänt tysk diktare.
Men det skulle vara att fatta den tyska
kulturens och konstens problem alltför
ytligt om man förbisäge de ytterst
djupt-liggande olikheterna och de kännemärken,
som skilja det österrikiska folket från
nordligare boende tyska stammar. Österrikiskt
väsen, och därmed också den österrikiska
konsten, står holsteinaren eller
ostpreussaren lika fjärran som t. ex. det schlesiska
kynnet skiljer sig från Rhenländarnas art.
Och just vid den nuvarande tidpunkten,
då största delen av den forna monarkiens
tyska innevånare åter strävar efter
oupp-löslig politisk förening med moderlandet,
kan det vara lämpligt att klarlägga vad
som är den typiskt österrikiska insatsen i
nutidens samfällda tyska andliga liv och
vilka drag den moderna österrikiska
litteraturen, om vilken det här skall bliva
tal, har tillfört den nyaste tyska
diktningens allmänna fysionomi.
Kanske har det aldrig under någon tid
sedan de dagar då den unge Goethe och
hans skaldebröder under sin »Sturm und
Dräng» försatte sinnena i uppror genom
nyheten i sina konstnärliga uttryck, varit
så svårt, ja så omöjligt för en samtida
att skönja bestämda vägar till ett bestämt
mål som i det kaos vilket den moderna
litteraturen erbjuder. Häftigt som
världsåskådningarnas kamp mellan kärleksfull
traditionsvård och våldsam lust att förstöra
det gamla, sammandrabba också de litterära
riktningarna. Man skulle kunna särskilja
fyra grupper bland de litterärt skapande:
den yngsta generationen, unga män mellan
25 och 35 år, vilka nästan alla
genomlevat krigets fasor, förnyare efter hela
linien, såväl i ämnesvalet som i
formbehandlingen; sedan den något äldre
generationen, varav en grupp alltjämt har sina
rötter i den realistiska naturalismen,
medan den andra har utvecklat sig genom
impressionism och symbolism i den
este-tiserande konstens riktning, och slutligen
ett antal diktare, däribland några starka
individualiteter, vilka från början gått sina
egna vägar, med inflytande från många
»skolor» utan att tillhöra någon.
De yngstas diktning har i likhet med
impressionismen fatt sina impulser från
det romanska utlandet och från den bil-
dande konsten; från måleriet har den lånat
sin beteckning såsom expressiotiism. Till
att börja med odlad på tysk mark av en.
liten krets rikstyska diktare (Joh. R. Becher,
Else Lasker-Schüler m. fl.) vann den
särskilt under krigsåren lidelsefull anklang
och rik utveckling i Österrike. I
Tyskland grep den mycket snart med förkärlek
in på dramats område, men ledde i
Österrike framförallt till en ny stil inom lyriken.
Bland dess österrikiska representanter må
såsom de mest typiska nämnas Oskar
Kokoschka, Franz Werfel och Georg
Trakl, den sistnämnde nu avliden.
Deias diktning uppenbarar sig närmast
som en lidelsefull vilja till nya
uttrycksformer. Det enda positiva, som för
betraktaren låter utvinna sig ur deras
konstnärliga yttringar, är — om paradoxen kan
tillåtas — negationen av det hittillsvarande.
Det som mänskligheten sedan urminnes
tider genomlevat uppfattas icke längre
med samma känslokvaliteter som förr, och
för de modifierade känslorna söker man
nya uttrycksformer. Sålunda försmår
ex-pressionisten att för sin upplevelse »träd»
begagna detta millioner gånger använda
och med ett konventionellt fastslaget
stämningsvärde behäftade ord »träd» och
talar t. ex. hellre om »träföremålet med de
gröna fingrarna» i förhoppning att läsaren
på detta sätt mera omedelbart skall
uppleva diktarens allra egnaste upplevelse.
Så är hela den expressionistiska diktningen
ingenting annat än ett enda längtansfyllt
rop efter att bliva förstådd, och det kan
synas som en vemodig ironi att just denna
strävan ibland leder till fullständig
obegriplighet, icke blott i fråga om bildvalet,
utan också genom upplösningen av den
hittills brukliga språkformen.
Interpunk-tionslöst efter varandra uppradade ord,
vilka ofta knappast sammanhållas ens av
idéassociationens band, träda i satsens
ställe. Nästan genomgående föredraga de
så krassa bilder som möjligt och söka icke
blott överraska utan rent av stöta läsaren
genom nyheten i sina uttryck. Dock måste
det betecknas som en förtjänst hos de
österrikiska expressionisterna att de i fråga
om den allra värsta smaklösheten blivit
efter sina rikstyska kolleger.
I sin inre orientering står
expressionismen i medveten motsats till de senaste
årtiondenas konst. leke den omgivande
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
