Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårt vetande om nordisk forntidsodling,
tyvärr alltför få. A. U. Bååth har givit
oss översättningar av en del isländska
sagor — tyvärr icke så goda som N. M.
Petersens danska, Emil Olson har utgivit
första delen av Snorre Sturlassons norska
konungasagor, troget översatta, och
fortsättning följer naturligtvis. Axel
Åkerblom har tolkat flertalet av de gamla
skaldekvädena i deras egna, ytterst invecklade
versformer — att det över huvud kunde
göras är rent av osannolikt; men han
lyckades ändå. Och nu har samma skickliga
översättare således givit oss en tolkning av
själva den namnkunniga Eddan.
Det var välbehövligt, ty alla de
föregående översättningarna företedde alltför
stora brister. Man må icke undra på det
eller döma översättarna för strängt. De ha
stått inför en uppgift så svår, att den är
närapå olöslig. A. A. Afzelius (1818) gjorde
icke ens ett försök att återge kvädena i
någon metrisk form, utan nöjde sig med
en poetiskt färgad prosaöversättning. P. A.
Gödecke (1877, 2:dra uppl. 1881) sökte
lämpa de fornnordiska versslagen efter den
nutida svenskans krav, men nådde
knappast en tillfredsställande form; däremot
lyckades han i stilistiskt avseende
ypperligt: ordval och satsbyggnad ha den rätta
gammaldags klangen. F. Sanders tolkning
(1893), ståtligt utstyrd och med talrika
teckningar av framstående konstnärer, var
i de flesta stycken mera välment än lyckad.
K. Ljungstedts (1904) var rytmiskt trogen,
men saknade stavrim och faller på denna
svåra brist.
I denna tidskrifts tolfte häfte 1913 har
jag granskat den nästföregående
Eddatolkningen, Erik Brates, hedervärd och
omsorgsfullt utförd, men utan nämnvärd
poetisk känsla och med en alltför ofta hackig
form.
Vida högre står som skaldeverk Edvin
Thalls tolkning (1912), ehuru denna icke
är utförd från det isländska originalet, utan
är gjord med ledning av tidigare
översättningar, svenska, danska, norska och tyska;
ty Thall är naturforskare och kan ingen
isländska. Han har icke strävat efter att
ge en på nyaste forskningar byggd, i varje
enskildhet trogen översättning av originalet,
utan har endast sökt att få fram dettas
tankegång och stämning. Icke för ty
verkar hans tolkning som en rätt trogen
översättning, utförd med smak och med
säkrare öra för rytmen än någon av de
tidigare, Ljungstedt undantagen. Även
stavrimmet har han oftast vårdat väl, fastän
han har nyttjat det friare, mindre
regelbundet än versslaget rätteligen tillåter; och
det kan inte hjälpas, att dess frånvaro på
sina ställen ger formen ett annat, vekare,
lösare skaplynne än den borde ha. Då
tolkaren icke har varit i tillfälle att granska
och pröva sina källors sakliga värde, d. v. s.
riktigheten av deras översättningar, har han
stundom, där de ha gått i sär, valt mycket
olyckligt: rena omöjligheter. Men medges
skall med nöje att Thalls verk trots vissa
svagheter står ur konstnärlig synpunkt ganska
högt.
Axel Åkerblom har varit helt
annorlunda rustad, då han har skridit till
verket. Han är nordisk språkforskare till
facket och har särskilt ägnat sig åt att
tyda de gåtor som Eddans och
skaldekvädenas texter ofta frambjuda, dels emedan
de redan i de äldsta handskrifterna äro
mer eller mindre förvanskade, dels på grund
av att de innehålla ålderdomliga ord och
ordasätt, vilkas innebörd är oviss. Vid
sidan av denna sin vetenskapliga gärning
har han emellertid sedan länge tillbaka
sysslat med konstnärliga översättningar, av
vilka somliga ha varit synliga i Ord och
Bild. Få nutida filologer torde väl så ha
levat och älskat sig in i den fornnordiska
skaldekonsten som han. Och det lyser
fram ur hans Eddatolkning, att den är ett
verk av djup och innerlig kärlek.
Axel Åkerbloms syfte har varit att
åstadkomma en på samma gång trogen och
konstnärlig tolkning, att återge originalets
innehåll så likt, så oförvanskat som
möjligt, i originalets form, och att därmed
väcka originalets stämning. De största
vanskligheterna ha självfallet formen vållat,
ty det är otroligt svårt att få den så
korthuggen, ordknapp och stavelsefattigt sträng
som den var i fornspråket. Därtill kommer
så ett annat krav: han har sökt få denna
fornnordiska vers att löpa ledigt och med
en rytm som kan uppskattas och njutas
även av nutida läsare, som icke ha övat
upp sitt öra med gammal vers, utan ha
våra, på helt andra grundvalar byggda
rytmiska begrepp som mätare. Man hör
så ofta folk som har läst Gödeckes, Sanders
eller Brates Edda säga: »det är ju rakt ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
