Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åkerbloms Edda och fornnordiska kultur v är den
sonliga förutsättningar, kunde leda till
hänsynslös själviskhet, till övermod, hårdhet
och snikenhet -— såsom hos
Vålundskvä-dets kung Nidud; men i så fall dra de
också vedergällningen med sig: den
grymme och snikne kungen får sina söner
lön-ligt dräpta, och deras konstrikt i silver
infattade huvudskålar får han intet ondt
anande till dryckeskärl, under det att hans
drottning bär deras ögon som ädelstenar
och hans dotter deras tänder, infattade i
bröstsmycken; och till råga på olyckan blir
Niduds dotter dövad med dryck och
skändad av den konstnär som har varit
föremål för kungens övervåld. Sammalunda
får den rikedomshungrige och svekfulle
kung Atle sina onda gärningars bittra lön.
Det är över huvud uppfriskande att se hur
stark och ogrumlad fornmännens
rättskänsla var, i motsats till deras sentida
ättlingars: vi leva i pjåskhumanitetens tid,
då ali djup moralisk uselhet och ynkedom
ursäktas och bortpratas, men rakryggad,
ärlig mandom knappast är väl sedd, då
lagarna göras mildare och mildare mot
brottslingen, men strängare och strängare
mot dem som äro dumma nog att vara
hederliga. Vi skulle behöva en fläkt av
den forna andan, som kunde rensa luften.
Att aldrig pruta på sin övertygelse, på
hederns krav, utan bli dem trogen i alla
skiften, det är en moral som är värd att
hyllas och efterlevas i alla tider. De gamle
förnummo detta med sådan styrka, att varje
avvikelse från detta krav skulle ha
kommit hela deras personlighet att brista
samman, Äran är en för ömtålig sak för att
tåla vid minsta skada. Att mista livet är
en småsak i jämnbredd med att äran
läcker ut genom en eller annan skåra eller
brista, ty en ärelös tillvaro är något så
fasansfullt lyckolöst, att ord ej mäkta
uttrycka det. En man av god ätt orkar
helt enkelt icke bära en sådan
olycks-börda. Den mattar ut honom kroppsligt
och tar ifrån honom ali lust till vad det
vara månde, gör honom till ett
människovrak. Eddakvädenas Brynhild har svurit
att aldrig bli maka åt någon annan man
än den mest frejdade av alla, och som
villkor har hon uppställt att hennes friare
skall rida genom den eld som brinner
rundtomkring hennes borg. Men Gunnar, som
vill vinna henne, lyckas ej driva sin häst
genom elden, och t. o. m. Sigurds ädla
Grane, som han får låna, ryggar tillbaka
för lågorna, då en främmande ryttare
sitter på hans rygg. Då byta Sigurd och
Gunnar skepnad — enligt forntida tro var
detta möjligt. Grane känner sin herre
trots hamnskiftet och löper nu modigt
genom elden. I Gunnars namn fäster Sigurd
sig vid Brynhild. Genom den
glömsel-dryck Gjukes trollkunniga drottning
Grim-hild har bjudit honom har Sigurd mist
minnet av sin förra trolovning med
Brynhild och i stället fäst sin håg vid Gjukes
och Grimhilds dotter, Gunnars syster, den
fagra och högsinnade Gudrun, samt gift sig
med henne. Tack vare Sigurds hjälp
vinner Gunnar nu Brynhilds hand, i det att
hon tror att det är denne som har utfört
vad som översteg alla andras förmåga.
Men när hon sedan får veta sveket och
inser att det är Sigurd som är ypperst
bland hjältar, finner hon sig mot sin vilja
menedig. Hon blir sjuk av förtvivlan, och
den enda utväg hon kan se är hämnd.
Det lyckas henne också att hetsa upp sin
make och hans bröder till svekfullt dråp
på Sigurd — en hämnd som tyngst går
ut över Gudrun. Men Brynhild vill ej
överleva sin älskade: hon stiger på bålet då
hans lik brännes och ger sig med svärdet
döden. Men Gudrun, som till intet svek
är skyldig, bär sin bittra sorg och lever
kvar, ja finner det vara sin plikt att bli
kung Atles maka och efter dennes död
kung Jonakrs och föda barn åt dem båda.
Först då ingen av dem mera lever, låter
hon reda sitt bål.
Att fatta dessa oböjliga, omutliga
karaktärer som enbart tragiska vore dock
knappast rätt. Vad vi äro böjda för att hos dem
kalla pliktuppfyllelse tedde sig icke för
dem på alldeles samma sätt. Det var ett
helt och hållet inre tvång som drev dem,
»hågen», ingenting som var främmande och
utifrån kommande. Önskan och plikt
sam-manföllo för dem. Och låg än den högsta
glädjen för dem i att fylla hederns krav
t. o. ni. när det föll sig som svårast och
tyngst, så få vi icke tro att dessa människor
fördenskull förbisågo livets andra
glädjeämnen. Tvärtom, de fägnas åt sina gyllene
skatter, som de med rund hand dela ut,
åt sina vapen och hästar, åt mjödet och
vinet, åt kvinnornas ljuvhet och fägring.
Intet av detta går dem ouppmärksammat
förbi, allt njuta de medvetet och djupt.
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
