Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
paste mening är vår egen. Och varje ord
lever. I Trädet vidgar han samma
natur-betagenhet till en nästan gammalindisk
allkänsla men köper den med en frostig
självbekännelse i slutraderna, som försvagar
det likvisst starka intrycket:
Se stjärnorna i trädets krona
som frukt ur evighetens höst!
At himlens vind ger trädet röst —
och ändå bär det fågelbona
oändligt varsamt vid sitt bröst.
Det famnar rymden. Och det gömmer
djupt, tryggt sin rot i mullens rike.
Och för en kort sekund jag glömmer
att jag ej födts som trädets like.
Det märke av hastigt förflyktigad
harmoni denna dikt fått, blottar den kamp
mot tungsinne och bitterhet diktaren haft
att bestå. Om sådan kamp talar också
varje dikt, men de flesta vittna dock om
en dyrköpt seger. Situationen klarlägges
redan i den till skaldens hustru riktade
tillägnan. Där skildras, hur svårmodet
legat över diktaren som ett lögnens fega rus,
tills hon skänkte honom »ett ansvar, en
orygglig plikt», men också deri blickens
värme, som utlöste sången i hans själ. För
hennes skull måste livet bäras, även om det
var hårdare än förr; gemensamt kunde de
känna trygghet i tunga tider, och därför
tillhöra henne dessa dikter, den enda
ljuspunkten under mörka år. Innerst måste dock
avgörandet utkämpas av skalden själv. I
samlingen finnas också två långa
uppgörelsedikter, Monolog och Försoning. Båda ha
skrivits i självvärn och bära också yttre
spår av den vånda under vilken de
anammats. Särskilt Försoning synes mig dock
sluta i en konstnärlig seger. Dikten börjar
med en kanske alltför trivial bekännelse
om diktandets mödor, men i själva verket
handlar den om livsviljans kamp mot
dödströttheten. Viljan till liv är starkast därför
att diktaren en gång lärt sig »att
ingenting begära mer». Om den enda gången
handlar det väsentligaste i dikten:
Min värld omslöt de millioner världar,
som människorna bära i sitt bröst.
Ali jordens kärlek rymdes i mitt hjärta,
och alla ting jag såg med deras ögon
som älskade dem mest.
Hur pass bestående denna erövring varit,
visa Selanders nya sociala dikter. Man
skulle kunna fatta en dikt som Kväll vid
fabriken som ett tillfälligt fastän sällsynt
välfångat stämningsutbrott, om icke den
samtidigt utgjorde den realistiska
bakgrunden till den stora diktcykeln Elden från
Delos. Som helhet arbetar den med en
alltför tung och oklar allegori, men jag
anser, att den ändå äger värden, som
kanske lyfta den över allt vad Selander
annars förmått och de flesta samtida med
honom. Huvudtanken, att lägga in
industrialismens kulturproblem i en gammal,
halvt mytisk sagomiljö erinrar om
Grottesången, och Selander avlägsnar sig
knappast från Rydberg därför att han valt
grekisk förklädnad för sina tankar. Utan att
på något vis vara rytmiskt inspirerad från
Grottesången når Selander fram till en
befryndad körverkan, och det är fråga om
han ej i ett par fall vinner en större form.
Det som bevingat hans vers har tydligen
varit att han glömt sin egen sorg för de
mångas och i deras förlösning anat sin
egen. När man först får syn på solgudens
ö, skimrande som »en svan på en
sago-blå sjö», så är den sedd från »Hefästos’
sotsvarta välden», och hela dikten igenom
stannar skalden kvar bland
Hefästosdyr-karna på Lemnos. I den väldiga
inledningskören blotta de sitt livs elände och
förbannelse i ett primitivt industrialismens
helvete.
Bundna äro vi, bundna. Böjda vid bläster och städ
längta vi tungt efter svalkan och suset bland
sommarens träd.
Fåfängt. I träldom han bundit oss och hela vår
säd.
Den dova klockklangen i versen ljuder
i takt med den ändlösa och mållösa
förtvivlan i orden, och samman mana de fram
en vild arkaisk ödslighet, som verkligen
erinrar om Aischylos tragedier. Länge kan
diktaren naturligtvis ej hålla sig uppe på
denna höjd, och åtskilliga av
mellanparti-erna kunde kanske helst varit oskrivna.
Den klassiska resningen återfinner Selander
dock i sjätte sångens Apollohymn »Lyft
edra hjässor och blicka mot öster 1»
Medan sångarna ännu prisa
soluppgångsprakten glider skeppet med gudens gåva in i
hamnen:
Böljorna hälsa skeppet som bringar
elden, den heliga elden från Delos.
Mjukt som en fällande fågel det glider
mot oss ur havets omätliga glans.
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
