Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
mål. Det var dessa skyltar, med vilka
studenterna hade tusen upptåg, som de
bortsnappade under natten, för att
sedan under skämtsamma ceremonier viga
dem med varandra, »la Truie qui file»
med »1’Ours» etc. etc. Och där var
vidare de oräkneliga värdshusen, »les
tavernes», som de denna tid kallades, dit
Mäster Jean Cotart och andra goda
borgare eller studenter gingo för att tömma
sitt kryddade vin — ville man äta, fick
man själv medföra sin föda. Och
slutligen alla de gator, där glädjeflickorna
bodde, la grosse Margot och la belle
Gantière och Blanche la Savatière och
Catharine de Vaucelles och så många
andra, som Villon räddat undan
glömskan. Kanske är det i dessa kvarter
som han råkat på la belle Héaulmière,
den berömdaste kokotten från Karl VI:s
tid och som nu gammal och avfallen
framsläpade sina dagar ruvande på
minnen från sin förgångna storhet. Det
fanns förövrigt ingen brist på kvinnor
av detta slag — endast i själva Paris
funnos frånsett förstäderna omkring
3,000.
Sådant var det Paris, i vilket
Frangois Villon växte upp.
För universitetet voro dessa är mer
än vanligt oroliga. I alla tider ha väl
studenter älskat nöjen och upptåg, och
deras syn på tingen har icke alltid
stämt riktigt samman med
ordningsmaktens. Och studenterna uppe i Quartier
Latin ha i detta hänseende icke utgjort
något undantag. Men aldrig har det
varit värre än i de år, då Frangois
Villon förvärvade sin doktorsgrad. Även
här återverkade kriget och dess
förvildning, och den privilegierade ställning
studenterna åtnjöto genom att stå under
kyrkans beskydd och domsrätt lockade
— och ej alltid oberättigat — med hopp
om strafflöshet för även rätt allvarliga
konflikter med de borgerliga myndighe-
terna. Jag har redan nämnt
studenternas tilltag att avlägsna skyltarna från
Paris’ butiker och värdshus. Ett
formligt krig fördes mellan dem och
myndigheterna om en jättestor sten kallad
»le Pet au Diable» — jag nöjer mig
med dess franska namn utan att återge
det i översättning. Denna sten, som
befann sig utanför ett hotel å högra
Seine-stranden, bortförde studenterna och
släpade till Mont Sainte-Geneviève uppe
vid Quartier Latin, varefter de nattetid
dansade rundt omkring den under sång
och musik. Myndigheterna förde den
tillbaka till sin plats och studenterna
återtogo den, o. s. v. Det är antagligt
att Frangois Villon spelat en mycket
framträdande roll i alla dessa
jämförelsevis oskyldiga utslag av livsglädje och
övermod. Åtminstone har han härom
skrivit en längre dikt »le rommant du
Pet au Diable», som tyvärr förkommit.
Så förflöto hans första ungdomsår
med pojkaktiga upptåg, med
dryckeslag, med kärleksäventyr och sång och
dans. Men även med studier.
Åtminstone avlägger han 1452 sin
licentiatexamen. Universitetets för honom
utfärdade brev härom finnes ännu i behåll.
Men samtidigt förde han säkerligen ett
vildt uteliv med andra glada studenter:
— — les gracieux galans
Que je suivoye ou (au) temps jadiz,
Si bien chantans, si bien parlans,
Si plaisans en faiz et en diz
— som han själv sjunger.
Brottets bana hade han dock, så vidt
man vet, ännu icke beträdt. Det är år
1455 som är den stora vändpunkten i
hans liv.
Han befann sig en sommarafton —
den 5 juni — detta år i sällskap med
en präst och en flicka vid namn
Isabelle. Man får icke på grund av
prästens närvaro förledas att tro, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
