Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
Detsamma gäller måhända även den lilla
rondeau, som är inflätad i det stora
testamentet, hur intagande den än är. Men
ingen har mer än han älskat kvinnans
fägring, ingen har mer än han sörjt över
att även den blir först ålderdomens och
sedan dödens rov. Och hans galleri av
glädjeflickor äger i varje fall mer liv än
föremålet för Charles d’Orléans trofasta
och förnäma, men något blodlösa kärlek.
Hans försvar för dem är kvickt och
roligt och andas en naturlig medkänsla
utan någon uppstyltning. Hur skulle
han också kunna ställa sig på någon
piedestal gent emot dem, han som icke
skytt soutenörens yrke eller ens dragit
sig för att öppet bekänna detta (la
grosse Margot).
Kärleken och döden eller med andra
ord livet och döden ha i alla tider varit
skaldernas älsklingsämnen. Vid sidan av
dessa möter som oftast ett tredje,
naturen. Charles d’Orléans, uppfostrad på
landet och van vid förnäma
friluftsidrot-ter såsom jakt och ridt, fann för sin
kärlek till naturen uttryck, som ännu i dag
ej mistat sin fägring. Intet, icke ens
det ringaste spår härav finnes hos det
rännstensbarn, som bar Francois Villons
namn. Även om man erinrar sig,
hurusom han under sin barndom knappast
torde ha vågat sig utom Paris’ murar
och väl därför aldrig blivit förtrogen
med dess vackra omgivningar, förvånar
det ändock att han icke från sina långa
vandringsår i Loires och Rhones dalgångar
eller i Bourbonnais’ höjder och skogar
hämtat några intryck. Det är utan
tvivel en begränsning i hans skaplynne,
som här möter, en viss torrhet vore man
frestad att tillägga. Men han har i allt
fall givit en stämningsbild från
storstaden, som visar att han även på detta
område hade ägt möjligheter, om han
blott hade tagit vara på dem. Det är
den scen, då i det lilla testamentet skym-
ningen faller över Paris och klockan frän
Sorbonne förkunnar Angelus. Det är
en stilla och högtidlig fred över denna
tavla med den lille skrivande klerken, vars
bläck har frusit till och vars ljus har blåst
ut och som utan eld icke har någon
annan utväg än att väl ombonad gå till vila.
Det var sinne för naturen som brast
honom, men icke realistisk
observationsförmåga. Tvärtom, denna ägde han i
högsta grad, liksom också konsten att
däråt ge skarpt mejslade och konkreta
uttryck. Sådana vimla i hans dikter.
I ingen har han nått högre än i den
ballad, som han skrev i avbidan på att
han och hans kamrater skulle hängas.
Såväl det egendomliga motivet som den
gripande bild han ger av de hängde
berättigar denna dikt till en särställning.
Den saknar dock ej motstycke.
Ungefär tre och ett tredjedels sekel
efter det Villon i ängslan väntade på
sina dagars slut i galgen vid
Montfau-con, satt en annan fransk diktare i
fängelse, liksom Villon sitt lands främste
då levande. Han var egendomligt nog
vid samma ålder som Villon, då denne
bidade sin dödsdom — ej fullt 32 år.
Han hade inga andra brott på sitt
samvete än att i en politiskt upprörd tid
ha kämpat för en fallen och besegrad
sak, men mindre lycklig än Villon skulle
han icke undgå en blodig och förtidig
död. Det var André Chénier. Även
han har med döden för ögonen skrivit
sin avskedssång till livet:
Som solens sista glöd, förrn dagen går till ända,
förskönar och förljuvar den,
iag vid schavottens fot — snart är min tur
kanhända —
till lyrans strängar griper än.1
Det är egendomligt att i en och samma
litteratur återfinna ett så sällsamt motiv,
1 Se Ur fransk diktning. Från André
Chénier till Paul Verlaine av Albert Ehrensvärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
