Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Ballad - Ballad - Gravskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Francois Villon
Ett stycke av hans slitna dräkt
i varje buske och var skog
än fladdrade för vindens fläkt,
när bort från denna värld han drog.
Så var det. När hans dag förrann,
en trasa räddat han med nöd,
men kärlek i hans hjärta brann
med samma bittert ljuva glöd,
och vasst som spänne eller spjut
sin udd den i hans själ än slog
— det undras dig — i den minut,
när bort från denna värld han drog.
Ballad.
Sångartävlingen i Blois.
Jag dör av törst vid källan flödande ur
jorden,
jag skälver till av köld och brinner het av
glöd,
uti mitt eget land en främling är jag vorden,
och eldens låga ej mitt hjärta värme bjöd,
och i allt liv jag ser förgängelse och död.
Jag ler i tårar, och min väntan har ej liopp,
jag söker nöjen jämt och får ej glädje
smaka,
och i förtvivlan tröst för mig har runnit
opp —
Välkomnad av en var jag stötes snart
tillbaka.
Mig är allenast visst det som mig ovisst
tyckes,
och endast dunkelt det som klart mitt öga
selt.
Jag blott i säkra ting av tvivlets tankar
tryckes,
ingivelse mig mer än vetenskap har gelt,
och lögn och sanning komma ut för mig
på ett.
Jag minns och fattar allt och ingenting
förstår,
och fast jag vinner allt, jag nödgas allt
försaka.
Jag rikedomar har, och arm min väg jag
går —
välkomnad av en var jag stötes snart
tillbaka.
Gravskrift.
/ form av ballad, som Villon diktade för sig och
sina kamrater, då de väntade att bli hängda.
När, bröder, någongång på oss I tanken
förhärden edra hjärtan ej, jag ber,
ty om medlidande åt oss I skänken,
skall också Gud medömkan ha med er.
Ni ser oss hänga här, fem, sex och fler.
Det kött, som alltför flitigt förr vi närde,
se’n länge ruttnadt maskarna förtärde,
och stoft och aska vår lekamen bliver.
Ack! håna ej den lott, man oss beskärde,
men bed till Gud, att han förlåtelse oss
giver.
Om ni med rälta våra bröder heta,
förakla icke dem, som döden nått
på lagens bud. Ty ni förvisso veta
att sinnets jämvikt ej en var har fått.
Nej, lägg ett ord för oss, som hädangått,
hos Jungfruns son, att icke nådens flöden
må sina, när han granskar våra öden,
och att ej evig straffdom han oss skriver.
Vi ha gått bort. Må vi få ro i döden,
och bed till Gud, att han förlåtelse oss
giver.
Se regnet våra kroppar sköljt och tvättat,
och de ha svärtats utav solens glöd.
Med våra ögon skatorna sig mättat
och ryckt bort hår och skägg; och oss
man bjöd
den vila ej, som eljest får en död.
Nej, våra kroppar, vari fåglar stungit,
ha hål vid hål, tills allt har söndersprungit.
Än hit, än dit dem kalla vinden driver —
Så fly de lustar, vilka oss betvungit,
och bed till Gud, att han förlåtelse oss
giver.
ALBERT EHRENSVÄRD.
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
