Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En ny världshistoria. Av M. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. Mar cus
spörsmål. Har människan i vissa fall
bevisligen kunnat nå vida längre i
statsordning och andlig odling under användning
av sten än med bruket av järn, måste det
vara osakligt att skjuta fram sten- eller
järnfrågan i första planet av världshistoriska
grundspörsmål.
Det mänskliga samhällslivet har enligt
Steffen hos alla folk börjat med horden
— denna världsålder benämnes urtid —
och därefter, då utvecklingen över huvud
gått vidare, uppvisat den typ, som
kännetecknas av klaner och stammar -—• den
äldre forntidens världsålder. Vid fortsatt
framåtskridande uppstå sedan smärre
folkländer eller stadsstater eller
småkonunga-dömen. Dessa bli vanligen genom erövring
och växande konungamakt slutligen
sammansvetsade till stora statsbildningar,
stor-konungadömen. Småkonunga- och
storkonungatiden betecknas gemensamt såsom
den yngre forntiden. I de relativt få falt,
då samhällsutvecklingen fortsatt utöver denna
tid, uppstår, genom konungamaktens
upplösning och splittring och makttillväxten
hos talrika adliga lokala härskare,
adelsstaten eller feodalsamhället, vars period
benämnes medeltid. Feodalismens sociala
sönderslitenhet övervinnes, där nationen
äger den nödiga växtkraften, genom
stor-konungadömets återuppståndelse,
feodalherrarnas förvandling till hovadel,
feodalismens ersättning genom politisk och
administrativ nationell enhetlighet. Denna
period betecknas såsom nyare tid. Till
den hittills högsta samhällstypen, nutidens,
okänd för den antika världen och för
Orienten, ha endast de germanska och med
dem närmast besläktade folken förmått
självständigt höja sig. Denna sociologiska
nutid kännetecknas av ett i hög grad
mekaniserat ekonomiskt produktionssätt samt
en stark demokratisering av
samhällsordningen, inom vilken slutligen även de
kroppsarbetande, egendomslösa och tjänande
klasserna uppstiga till allt större politiskt
och ekonomiskt inflytande.
För att visa huru Steffens periodsystem
tar sig ut, genomfört för ett par länders
historia, må här anföras några av hans
kronologiska tabeller.
En blick på dessa tabeller visar, att,
när Egypten och Grekland inträda i
historiens ljus, dessa länders hela urtid och
hela äldre forntid redan är passerad, under
det att för Sveriges vidkommande även
dessa äldsta utvecklingsskeden kunnat
relativt väl kännetecknas. När forntiden omkr.
år 2600 f. Kr. slutar i Egypten, har
Grekland ännu nära två och Sverige bortåt fyra
årtusen kvar, innan motsvarande världsålder
i dessa länder nått sin slutpunkt.
Mänskligheten är, säger Steffen, ett
gammalt väldigt träd, där av de otaliga
grenarna många ha brutits, tvinat eller stannat
i växten. Blott helt få skjuta grönskande
mot rymden. Rasernas och folkens
olikheter i själslig växtkraft kunna ej mer
fundamentalt belysas än genom de av dem i
samma absoluta tidsskede uppnådda olika
sociologiska och kulturella
utvecklingsstadierna. Vi kunna aldrig ana hur många
skilda stammar av vardande människor
som i tertiärtiden och istiden gingo under,
utan att kunna uppnå neandertalarens och
än mindre cromagnonmänniskans kroppsliga
och själsliga utvecklingsnivå. Av de
framgångsrikaste istidsraserna är det långt från
alla som fortsätta sin tillvaro i den nu
levande mänskligheten. Och inom denna
ha de flesta sålunda överlevande
istidsstammarna stannat kvar på ett stadium,
som visserligen ej är identiskt med, men
sannolikt dock icke heller väsentligt högre
än den urtidskultur, som uppnåddes redan
långt fore istidens slut.
Från urtidens hordliv till den äldre
forntidens klansamhälle ha många folk i
alla världsdelar höjt sig, men liksom
hordmänniskan synes även klanmänniskan nu
vara stadd i utdöende — såtillvida som
non ej i relativt sena tider haft kraft att
åtminstone delvis rädda sig in i den yngre
forntidens, territorialstatens hållfastare
livsformer. Forntidens storkonungadöme är
den första väldiga koncentrationen av sociala
krafter i mänsklighetens historia. Blodet
är ej längre det enda eller viktigaste sociala
bindemedlet. Nu organiseras människorna
samman och måste främst lyda, icke blodets
röst, utan härskarens, som är Guds röst.
Storkonungen är uppfinnaren och den förste
utövaren av konsten att bilda samhällen,
stifta lagar, genom ansvariga tjänare regera
godtyckliga människomassor, spridda över
huru många länder som helst. Blod och
järn, förstörelse och skräck äro ofta hans
medel. Själv är han likväl blott ett medel
i människoandens utveckling. Att göra
något stort och moget av forntidsstaten ha
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
