Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En apokalyptisk komedi. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August B r ti niti s
den samme Travlhed og Tidsfordriv
som forhen i det jordiske Rige;
det kommer deraf, maa jeg dig sige,
at du, min Ven, og dine Lige,
alt, mens I leved, i Helvede vare;
og deraf kan du dig selv forklare
at eders Tilstand forandres ej
men er samme Virken ad samme Vej.
sjælen :
Var jeg i Helved?
mefistofeles:
Som næsten alle;
kun plejer man ej saaden at kalde
det fede, flegmatiske Liv paa Jord,
hvori man paa det reale tror,
og faar ej det mindste Glimt at se
af den magre Benrad, man kalder Idé.
I dessa rader når den geniala
grundtanken en utformning som väl kan kallas
klassisk och har få motstycken i modern
dikt. Det kunde i så fall vara Ibsens
»Peer Gynt», som stiger ytterligare ett plan
högre genom den bländande fantasien och
den lyriska konstfullheten. Men jag tror
att varje läsare, även den som bara ser
dessa utdrag, måste tänka sig att Ibsen
tagit starka intryck av Heibergs dikt, då
han skrev Knappestöber-scenerna. Även
rent formellt ljuder det som ett eko av
Heiberg i de vassaste, mest epigrammatiska
replikerna i »Peer Gynt». Och jag kan
icke neka till att »En Sjæl efter Döden»
har ett övertag över det norska
mästerverket i en kompositionens stilrenhet, som
bättre passar idé-konstverket än den
roman-tisk-lyriska rikedomen.
Själva tanken om jordelivet som ett
helvete förefaller oss av en yngre
generation förunderligt bekant: det är ju en av
den senare Strindbergs ledande tankar.
Både Heiberg och Strindberg ha fått den
ur samma källa, från mystikerna; Heiberg
från Böhme, Strindberg från Swedenborg.
Man kan tryggt påstå att det är en av de
fruktbaraste tankar som den moderna
dikten övertagit från de gamla tänkarna. Och
det är sällsamt att se, till vilken lysande
användning den kommit hos två så
grundolika naturer — den ene spefullt objektiv,
den andre subjektiv ända till hysteri.
Satiren utfylles i dessa akter av icke
mindre spirituella självkarakteristiker av
en skådespelare och en poet. I
skådespelaren träffar Heiberg en modern typs
ihålighet och tomma självbelåtenhet: en
typ som icke längre kan skilja på sig själv
och sina roller och som, då Döden bjuder
honom läsa sitt fadervår, avböjer det med
den praktfullt lakoniska invändningen:
Det kan jeg ikke. jeg har ingen Sufflör.
Och i poetens gestalt får han fatt på
en mera subtil sida av det konstnärliga
personlighetsproblemet:
Hvis jeg var god, jeg digted slet,
men jeg er slet og digter godt,
den Lod har mig min Musa givet;
hun vil at jeg især af det
skal röres, som i stort og smaat
mig selv just manglet har i Livet.
Och efter alla dessa otaliga spetsigheter
och mördande utfall förenar Heiberg allt
sitt hån i en majestätisk final, som riktar sig
mot själva det mänskliga arbetet. Det
sente-rades kanske mindre av hans samtid, men
i dessa dagar, då det väl dyrkas bara en
enda gudom i hela den civiliserade
världen, den gudom som heter Arbetet, i dessa
dagar bör man känna svedan av denna
storslagna slutkläm. Mefistofeles har givit
Själen besked om de njutningar som
vänta honom, också om den ledsnad som
trycker helvetet liksom den trycker det
banala jordelivet. Till sist förbereder han
honom på att det också väntar honom en
smula arbete som bedrives i tur och
ordning. I)et sker vid Danaidernas såll, som
»ved uendelig manges Flid kan fyldes i en
uendelig Tid». Själen tycker först det låter
som schåar-arbete, men Mefistofeles
upplyser honom om att man bland de
arbetande finner
Professores,
Magistre, Licentiater, Doctores,
i hvert et Fag de fleste Skribenter,
Poeter i tusindtal, Recencenter
og Bellettrister, en Masse Studenter
kort sagt, Personer af hver en Alder,
hver Stand, hvert Kön, og dertil blot
hvad pæne Folk man sædvanlig kalder.
Själen låter tala med sig och känner sig
sympatiskt stämd mot »foreningsaanden» i
detta massarbete; det är tidsenligt
og det er herligt at række Haanden
til sligt uendeligt Kæmpeværk.
Det är det djärvaste och
fruktansvärdaste av Heibergs anfall på det moderna
livet. Vi låta gärna yxan gå mot de flesta
av de förhoppningar och illusioner som
66 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
