Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaviansk opera. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
»En riddare-i>. Kostymbild för
Gustaf Vasa. Akvarell
av Desprez.
I Nationalmuseum.
av Hilleströms tavlor visar oss hur
Orpheus spelades i fullt konventionella
rococokostymer med styvkjolar och
pudrad peruk. Under 1780-talet
modifierades dock denna kostymering något, utan
att därför tillnärmelsevis nå fram till
vad vi mena med historisk trohet.
Att Dugourcs dekorationsskisser
däremot på oss verka så starkt antikiserande
och stryka under det nyklassiska
draget hos kompositören är intressant nog
att iakttaga, allra helst vid ett så tidigt
moment — det var före konungens
italienska resa och Desprez’ hitkallande.
Men sannolikt ha vi icke heller i dessa
att se någon mera medveten strävan efter
lokalfärg i romantisk mening. På
alldeles samma sätt som 1600-talets franska
eller italienska mästare har Dugourc
velat ge icke en arkeologiskt trogen grekisk
miljö — handlingen spelade ju för övrigt
icke i Grekland, utan i ett orientaliskt
barbarrike —- utan en rent ideal
arkitektur. Att detta ideal kom den äkta
antiken så mycket närmare berodde blott
på den intimare sammanlevnad med de
gamle varav samtidens arkitektoniska
stil överhuvud bar prägeln. Från
Adelcrantz’ och Masreliez’ vackra proscenium
var språnget över i Dugourc’s
tempelkolonnader icke ett språng över
årtusenden. Även i Iphigenias dekorativa
uppsättning ha vi snarare att se en ånyo
uppflammande renässanstradition än ett
förromantiskt varsel. Däri ligger dock
intet nedsättande, kanske tvärtom.
Med Gluck hade den stora dikten
fått hemortsrätt på den svenska operan.
Den historiska stämningen är
däremot den bärande dramatiska enheten i
Gustaf III—Kellgrens Gustaf Vasa,
den svenska operans största triumf
under 1700-talet. En modern tids krav
på historisk sanning tillfredsställer väl
Gustaf Vasa knappast i högre grad än
vad den antikiserande operan gjorde.
Men det historiserande syftet är icke
desto mindre uppenbart, vare sig man
läser texten med dess utförliga historiska
kommentarer i slutet, eller kastar en
blick på Desprez’ dekorationsskisser,
som med stilfragment ur venetiansk
gotik och Dahlbergs Suecia-verk tornar
upp ett högst orealistiskt och teatraliskt,
men desto mera grandiost och
fantasi-eggande 1500-tals-Stockholm.
Det abstrakta barock-palatset har
jämnats med jorden och lämnat plats
för ett »götiskt» byggnadsverk,
artillerister och infanterister med pikar och
kärrebössor ha trängt in på scenen och
försatt den förut i alla ensemblescener
oinskränkt härskande balettmästaren ur
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
