Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Rhytmer. Av Hugo Gyllander - Oändlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fönstrens glitterprakt av fala ting,
och mänskoström, som splittrades till skum
i detta dystra, stenomslutna rum.
Jag snuddade vid rikedomens prakt
och tiggarns trasor, och jag mötte ögon,
som lyste stolta av triumf, och andra,
i vilka hatet, med förtvivlan mängt,
liksom ett vilddjur, plågat, innestängt,
beredde sig till språng, att komma ur
sin mörka, trånga bur.
Då trängde genom sorlet plötsiigt fram
en underbar och stilla ton —
Den tycktes stiga upp ur gatans stenar
och dallra fram ur långa husfasader
och klinga under mänskosteg —
Den växte till en mäktig harmoni
och formades omsider i ett ord,
ett enda ord, som jublade och sjöng:
»Oändlighet»!
Då vek med ens all plåga i min själ.
Jag såg ej nödens trasor mer, ej sorg
och hat och kyligt hån.
Det var som någon kommit fjärranfrån
och med ett trollspö plötsligt givit allt
en ren, en ny och underbar gestalt.
Och staden flöt som dimma bort. Och trygg
jag vandrade emot ett soligt hav,
som lyste stort och rent och blått av frid —
Försvunnen var min långa mödas tid,
och alla längtans tomma föremål,
och bitterhet och ånger, harm och agg —
Jag kände, inför detta höga blå,
en enda tanke, genomskinligt klar:
Det måste vara så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
