Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två dikter. Av Ragnar Jändel - Brodern - Tövind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av RAGNAR J ÄN DEL
Brodern.
Jag har en broder långt borta,
han spelar för mig.
När jag är ensam i skymningen
hans toner mig söka.
Hans ljuva musik inströmmar
så ren och klar.
Han spelar med ung och blomlätt hand
på gyllene strängar.
O spela, min broder, ofta!
Du är mig så kär.
Jag är så sorgsen i skymningen
då du ej spelar. —
Tövind.
Den tunga tövind blåser
i natt ur svarta djupen,
— med tunga skyar skiljer
han jord och himmel åt,
kastar sig över stupen
i virvlande gråt.
Genom skogar, täta som murar,
han ropande går,
mot himlarnas alla portar
han flämtande slår.
Över sovande hav och länder
snyftar hans röst,
mot väggar och vallar bänder
hans suckande bröst.
0 vind, du hungriga, dova,
än är det ju långt till vår.
1 djupet skulle du sova,
— vad är det din suckan trår?
Jag ligger här och tänker
på vintern, den tomma — —
Se, vårens aftonstjärna
för tanken börjar blomma.
I dunkla lundar blänker
violens öga veka,
vårlök och ärenprisa
och liljeblommans bleka
vitgyllne krona —
mitt hjärtas egen visa
för sinnet börjar tona,
silvervingad, blå. —
O, svarta, svarta tövind,
vi stormar du så?
Är du min egen längtan
till allt jag ej når,
min skönhetsdröm, min trängtan
till helig vår? —
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
