Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Hermann Diels. Några minnesord. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Nachmanson
tida klassisk bildning är allmänt känd
också här i Sverige, senast genom Cl.
Lindskogs karakteristik i 1921 års
årgång av denna tidskrift. Så är det
berättigat, att också Herman Diels får sin
plats här. Av många skäl och ej minst
för den lärjunge, som skriver dessa
rader är det vemodsfullt, att det blir en
minnesruna över en bortgången.
*
Hermann Diels’ namn kommer i
framtiden framför allt att vara förbundet
med utforskandet av den grekiska
filosofien. Redan som ung student i Bonn
på sextiotalet hade han under Useners
ledning inriktat sitt arbete åt detta håll.
Fortsatt livslång strävan har bärgat nya
fruktbärande skördar och fogat seger
vid seger.
När det gällde att med historisk
blick klarlägga det grekiska kulturlivet,
var en av de nödvändigaste uppgifterna
att utforska den grekiska filosofien. En
diktare som Euripides förblir oförståelig
utan grundlig insikt i de samtida
filosofiska systemen; komediens skämt, den
sicilianskas såväl som den attiskas, får
näring av filosofiska paradoxer;
romarnas hela satirdiktning går tillbaka på
det tredje århundradets populärfilosofi;
andra exempel kunde lätt tillfogas.
Den grekiska filosofiens egentlige
vetenskaplige upptäckare var
schleiermacher; uppgiften att i handling
omsätta sina vittfamnande uppslag lämnade
han åt den vetenskapsakademi, vars
ledare han i många år var. Schleiermachers
egen personliga läggning drog honom
väl närmast till Platon, som han så
mästerligt tolkat. Men diktarfilosofen
inbjuder snarare till individuell tillägnan
och försänkning; en akademi lämpar sig
mindre för lösningen av de gåtor, hans
evigt växlande, ironiska, odogmatiska
Proteusnatur bjuder mänskligheten.
Aristoteles däremot, den geniale
systematikern, vilkens universalitet omspänner
naturens, historiens och människoandens
alla riken, är den antika vetenskapens
alla strålar samlande och åter
utstrålande brännpunkt. Och mer än så.
Över femtonhundra år har han varit
Europas lärare. Genom hans och hans
efterföljares skrifter har den romerska
kejsartiden fått sin vetenskapliga
skolning, medeltiden sin andliga näring.
Dess kyrkomöten förbjödo varje
avvikelse från den grekiske tänkarens
metafysiska läror. Den av kristenheten
dyrkade hedningen var tillika den
islamitiska världens avgud: i Bagdad och i
Kairo, i Samarkand och Cordova
behärskade han andarna.
Det var på Schleiermachers förslag
som den preussiska vetenskapsakademien
upptog arbetet på en ny fullständig
edition av den store stagiritens verk. Den
av Immanuel Bekker — den
arbets-samme och stillsamme textutgivaren, om
vilken hans lärare Friedrich August
Wolf sade ’er schweigt in sieben
Spra-chen’ — och av andra ombesörjda så
kallade akademiska Aristotelesupplagan,
vilken utkom i fem stora band 1832—1871,
gav också Aristotelesstudiet ett mäktigt
uppsving. Den kunde emellertid
självklart blott giva Aristoteles’ egna
bevarade skrifter, med andra ord de rent
vetenskapliga läroböckerna. De övriga,
de till största delen i dialogform
avfattade populära skrifterna och likaså de
storartade, av mästaren själv eller
lärjungarna sammanställda
materialsamlingarna hade redan tidigt gått förlorade.
Desto viktigare var det därföre
redan av denna orsak att samla och följa
den litteratur, som redan i antiken
ägnat sig åt förklaringen av de
Aristote-liska skrifterna. Men också här funnos
stora luckor. Av den omfångsrika lit-
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0232.html
