Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två lyriker. Erik Blomberg. Erik Lindorm. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två lyriker
Erik Blomberg Erik Lindorm
Av Sten Selander
1ET FINNS VÄL intet tvivel
iom att världskrigets år beteckna
len vändpunkt i fråga om
litteraturen lika väl som nästan allt
annat. Men medan förändringen på de
flesta andra områden endast består i det
rent negativa att tillvaron proletariserats,
blivit ödsligare och mer förkrympt än förut,
har inom litteraturen, så vitt det är möjligt
att redan nu döma, något positivt nytt
tillkommit. Liksom alltid då det gäller
vad man själv står mitt ini, är det dock
svårt att med bestämda ord ånge, vad
detta nya egentligen är. Det är icke någon
nyskapad litterär teori, icke så mycket ett
förändrat sätt att se som ett förändrat sätt
att känna. Kanske skulle det nya bäst
kunna karakteriseras som en ytterligt
förstärkt känsla av livets helgd och oerhörda
vikt — en känsla som genom sin
intensitet drivs att omfatta inte bara den egna
existensen utan också alla andra människor
och hela den levande skapelsen. Den
centrala upplevelsen är medvetandet om
den oupplösliga samhörigheten mellan allt
existerande, tron på ett allomfattande
broderskap, och som tillvarons ljusa principer
framstå främst de gamla kristna
dygderna godhet och medlidande; sedd från
en sida skulle denna livsuppfattning kunna
sägas framför allt vara den konträra
motsatsen till Ibsens paradox om den
ensammes styrka och till alla nietzscheanskt
färgade åskådningar över huvud taget. I
likhet med de flesta starka andliga
strömningar får den ofta nog en halvt religiös
läggning; men trots detta äger den, till
skillnad från exempelvis adertonhundratalets
idealistiska åskådningar eller den riktning
inom fransk litteratur, vars främsta namn
äro Charles Péguy och Paul Claudel, ingen
som helst metafysisk bakgrund. Fastän
allt, särskilt det dagliga livets föremål, för
denna livsuppfattning te sig som besjälade,
kan den ej ens sägas vara panteistisk; ty
för den är det uteslutande människans
verksamhet som skänker de döda tingen deras
själ. Den unga diktningen av i dag står
med båda fötterna på jorden; dess religiositet
är rent ateistisk, och ordet »Gud» brukar
den endast som symbol för det hos
människan, vari det högsta i tillvaron
uppenbarar sig — driften att i strid mot trög
materie och likgiltig natur skapa levande
andliga värden. Ljuset kommer ej
ovan-efter, utan inifrån oss själva. Och det är
i främsta rummet därför som varje
människoliv är något oändligt dyrbart, nära nog
heligt.
En åskådning likt den här flyktigt
antydda ligger bakom nästan allt det
värdefullaste som just nu skrives runt Europa,
åtminstone av den generation som framträtt
under de senaste tio åren. De unga
författarna må för resten ha hur olika
utgångspunkter och uttryckssätt som helst, i grund
och botten återfinner man samma livskänsla
hos dem alla — hos österrikaren Werfel,
vars form fått sin prägel av modern
expressionism och vars uppfattning i övrigt
starkt påverkats av freudska idéer, lika väl
som hos fransmannen Duhamel, vilken börjat
som höglitterär essayist och alltjämt troget
förvaltar sitt arv av äktfransk tradition och
formkultur, den revolutionäre kommunisten
Barbusse och alla de olika stämmorna i
den ynglingakör, som i England besjunger
offerdödens skönhet och svalkan över en
Erik Blomberg: Jorden. Stockholm, Dahlbergs Förlags-A.-B.
Erik Lindorm: Bekännelser. Stockholm, Albert Bonnier.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
