Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Minnesblad. * 8/1 1853 Amalia Fahlstedt † 29/1 1923. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Key
nådde dess höjdpunkt då Oscar Levertin
hunnit bli vår främste litteraturgranskare.
Strindberg, god vän med Amalia
Fahl-stedts bror, Eugen, var då ung och
vänlig. Han skaffade den stilla
familjeflickan i det gamla idylliska hemmet
— nära Katarina kyrka — förläggare
för hennes första bok. Det var en
blygsam novellsamling, tillkommen medan
Amalia och hennes yngsta syster hade
sitt egentliga arbete i en liten
förberedande skola på Söder, där de frisinnade
åsikterna förblevo oförändrade under hela
den tid skolan varade, 1878—1895. När
Söderidyllen slutade hade Amalia nått
medelåldern. Först den gode fadern, så
den med innerlig ömhet och beundran
omfattade modern hade gått bort-1 Efter
upplösningen av det gamla hemmet
flyttade de tre ogifta syskonen samman med
den äldsta systern, Augusta Maartman,
som tidigt blivit änka. Och om
någonsin ogifta kvinnor haft överflödande bruk
för sitt moderliga väsen så var det inom
detta hem, där den verkliga modern
glatt delade med sig sina barn åt de
barnlösa syskonen. Visst hade Amalia
hunnit skriva flera böcker, om ej denna
1 I en av sina mest intagande skisser —
En gammal trädgård — har Amalia Fahlstedt
skildrat denna grönskande tillflyktsort. Hon
tecknar de olika årstiderna. Våren, då
snödroppen spirade fram ur den mörka jorden,
medan balsaminpoppeln doftade och andra
bladknoppar svällde, bofinken drillade och de
första gula fjärilarna syntes; sommaren, då de
gamla sitta utanför på det gröna sätet, rosorna
dofta, träden stå gröna mot grannens röda
trähusvägg och blå fjärilar dansa i gräset medan
humlan hänger i aklejan. Sedan hösten, när
frukternas olika färger skimra, reseda, pensée,
luktärter och nejlikor dofta och lusthuset samlar
unga och gamla för att rensa bär, medan
noveller, anekdoter och spökhistorier avlösa
varandra. Sist november, då stormen spelade i
den månghundraåriga linden och de unga
mindes de andra unga, som drömmande vandrat
på samma gångar, fröjdats och gråtit under
samma lövkronor.
skara keruber — fem flickor och en
pojke — stojat runt om »moster Mala»,
som jämte »moster Bertha» satt vid
deras bäddar under barnsjukdomarna,
deltog i deras fröjder och motgångar
under ton-åren och sedan de blivit äldre
deltog i deras lycka som i deras sorg.
Barn äro mer än böcker, menade Amalia.
Tidigt stodo syskonen Maartman
sörjande vid sin moders bår. Men de
kände sig dock ej moderlösa, eftersom
de ännu omhuldades av den kära
moderns systrar. Och som den yngsta
systerdottern var gift med arkitekten
Güttler på Djursholm, som skulle bygga
sig en större stuga, inredde denne
där en övre våning åt morbrodern och
mostrarna. De trivdes där som bin bland
fruktblom. Ty de två makarna Güttler
hade en barnskara med samma
behagliga blandning av norskt och svenskt
som Amalia redan funnit så lycklig hos
systerbarnen. Det äldsta av dessa,
konstnärinnan Elsa Beskow och hennes man,
bodde ej långt borta, i Ekeliden, Viktor
Rydbergs forna hem på Djursholm. När
dessa i dag ett år sedan — 18 mars —
genom olyckshändelse miste sin yngste
son, fans Amalia nu i närheten färdig
att dela deras sorg. Några år förut hade
två systerdöttrar efter svåra lidanden
gått bort. Den ena blev genom den
storhet hon visade under sin sjukdom
den starka ingivelsen till den bok där
Amalia hoppades kunna lägga hela sin
själ, boken Att dö. När Malin
Maartman stilla glidit ur livet — från en trolovad
och en vacker bana som dekorativ
konstnär —- blev denna bok hennes tankars
tanke. Lille Dag Beskows död gjorde
ingivelsen än djupare, och några månader
före sin egen död sade Amalia att hon
nu började känna sig färdig att
omarbeta boken. Att dö hade nämligen länge
legat i utkast. Men hon hade beslutat
att vänta så länge världskriget ständigt
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
