Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Minnesblad. * 8/1 1853 Amalia Fahlstedt † 29/1 1923. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Key
— såg man oftast Amalia vid hans sida
på konserterna. Aldrig framträdde den
djupa harmonien mellan de båda
syskonen så vackert som när de ädelt bleka,
grå huvudena böjde sig mot varandra i
stilla lycka över den musik de båda
älskade, framför allt de gamla, stora
mästarnas. Amalias musiksinne visade
sig ej som utövande, endast såsom
andaktsfullt lyssnande musikvän, någon gång
även genom någon dikt, t. ex. den i
Ord och Bild 1892 tryckta Gudarnas
gåva.
* *
*
Redan i den på 1860-talet började
Rossanderska Lärokursen för damer vann
Amalia vänner för livet. Likaså på Nya
Idun, där hon bland själar stilla som hon
själv knöt aldrig lösta vänskapsband.
Hon närmade sig sällan de socialt
intresserades grupp, det var inom de vittras
och konstnärligas hon trivdes bäst. Bland
de inom skolvärlden bemärkta kände hon
sig som en liten dank men ständigt i
brinnande motsägelse mot nutidens skola.
Denna ovilja varade under alla
syskonbarnens skolår och sedan under dem som
deras barn nu höllo på att genomlida.
Senast i fjol sommar kom ett brev, vilt
eldsprutande över nutidens skolplågor.
Under våra långa morgonvandringar i
Lilljansskogen samklingade vi lika fullt
i hatet till skolorna, föreningarna och
antisemiterna som i kärlek till naturen,
musiken och litteraturen.
Intet låg Amalia mera fjärran än den
nya tidens väsen och oväsen. Hennes
böcker visa hennes värme för
socialismens yppersta tankar. Hon vandrade
samman med de röda fanorna till första
maj på Ladugårdsgärdet under de år
då socialismen ännu var kämpande. När
den blev segrande — och visade
segrarens vanliga skuggsidor — avtog hennes
sympati. Hon önskade kvinnans rösträtt
emedan hon hoppades att den skulle
medföra kvinnlighetens seger. Småningom
bleknade det hoppet. Hon hade aldrig
tillhört något parti, eller någon av de
rörelser eller föreningar, som blevo allt
fler, allt mer surrande och snurrande,
för varje år hon levde. Hennes enda
»sociala» verksamhet var inom
Samkvämen för kvinnor av olika arbetsområden,
de s. k. Tolfterna. Ännu den
oktoberdag i höstas, då vi firade
trettioårsminnet av samkvämens stiftande, var Amalia
med, fylld av allvarlig glädje över att
samkvämen ännu levde trots alla
brytningar i tiden. När Amalia några
månader senare fyllde sjuttio år, hyllade
Tolfterna henne muntert och innerligt
såsom Tolftledare under alla dessa trettio
år, då hennes stilla humor och vänliga
samkänsla gjort henne ovärderlig. Många
voro de Tolftmedlemmar som sorgsna
stodo omkring hennes bår, dä hon —
efter att under tre snabba veckor, ha
hunnit gläda sig åt ali vänlighet hon mottog
vid sjuttioårsdagen — nått den frid som
övergår allt förstånd. Bland de
Tolftmedlemmar, dem hon på sin dödsbädd
ihågkom med en gåva, var en av de
socialister, som oftast stört samkvämen
genom brandröda inlägg under
meningsutbytena och oroat Amalia genom att
bryta mot den enda »stadgan» för
samkvämen: att deltagarna där ej fingo
angripa varandras politiska eller religiösa
åsikter.
Amalia Fahlstedts humor, som gör
sig ypperligt gällande i en del av hennes
noveller, enades med stor tankspriddhet
och överkänslighet för andras
välbefinnande. En av hennes bröder påstod
att hon gjorde små pelsar åt de insekter,
hon genom dragrutan släppte ut i
vinternatten. När hon i 30 graders värme
hämtade överplagg för att skydda släkt
och vänner från förkylning eller vid en
nysning genast kom med säkra recept
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0302.html
