Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lotten Dahlgren och hennes senaste bok. Av Lydia Wahlström - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotten Dahlgren och hennes senaste bok
vändning för sin egen författarförmåga,
som dock nästan aldrig får komma till sin
rätt inför läsaren, vilken vanligen tror,
att han har med referat att göra, när det
i själva verket är fråga om fullt
självständigt författarskap. Skulle man göra en
undersökning om vad som i Lotten
Dahlgrens böcker är hennes eget eller ej, skulle
man nog bli förvånad över i hur hög
grad hon hunnit bliva författare på samma
gång som utgivare. Och man skulle också
komma att förvåna sig över hur föga
författaren låtit sig undertryckas av utgivaren.
Varje historiker vet hur svårt det är att
frigöra sig från påverkan av de källor man
har att göra med — man behöver endast
tänka på Kristin Lavransdatter, där
författarinnans stil verkar nästan lika kärvt
»isländsk» som de tider hon skildrar. ■—- Det
skulle ha kunnat bli ödesdigert för Lotten
Dahlgren, om hon alltför mycket tagit
intryck av den stil — eller stillöshet — som
hon i de många adertonhundratalsbreven
kommit i beröring med. Det kunde ha
blivit en jämnstrukenhetens korrekta men
utspädda och vattniga prosa, och det hade
varit desto ursäktligare, som hon själv haft
sina rötter i den tid hon behandlat. Och
nu är det ändå så, att även en så ytlig
och föga sakkunnig granskning som
undertecknad kunnat ägna häråt ger vid
handen, att Lotten Dahlgren under sitt
sysslande med alla dessa mer eller mindre
olitterära personligheter utvecklat sin stil
till allt annat än jämnstrukenhet. Hon
väljer frankt moderna uttryck, som hon
inte i sina första böcker skulle ha vågat
sig på, och hon vågar till och med nybilda
former, såsom då hon använder den
expressiva transitiven »tillstelna brevformen».
Lotten Dahlgren talar någonstans i en
av sina studier över Jenny Lind om »den
rättframma, frasfria natur, som var henne
egen». De orden låta sig i hög grad
till-lämpa på författarinnan själv. Trots att
hon är stadsbarn, har hon den svenska
lantbons kärlek till hembygd och
släkttradition. Och som hennes egen litterära
hembygd är Värmland, har hon också detta
högt benådade landskaps vittra kynne i
så direkt arv som möjligt. Det kan inte
förnekas, att en bra bit av den svenska
litteraturens kungsväg går över Rämen,
Ransäter, Mårbacka och Alster. Och hur
blekna inte de andra nationernas
Uppsalastudenter av idel avund, när de på den
värmländska nationssalens väggar skåda
upp till så många av de storgubbar, som
man redan på skolbänken lärt sig Vörda.
Inte minst däiför att så många bland dem
också representera de primitiva, enkla,
bärande värdena, som vi lyckligtvis aldrig
kunna komma ifrån, bland dem godhetens
glädje. Innerst är det den som satt sin
prägel på Lotten Dahlgrens personlighet
och författarskap.
Sv ens k a r om auer och noveller
Av Sten Selander
R DET MYCKNA mariga
och förkrympta bland fjolårets
prosaböcker resa sig
åtminstone två verk, Selma
Lagerlöfs ■»Mårbacka» och Ivar Ljungquists
Livets strid, som kraftiga träd, fulla av
det levande livets säv och värme. Den
åldrande, världsberömda författarinnans och
den unge nybörjarens senaste böcker ha,
utan alla jämförelser i övrigt, det
gemensamt, att de båda äro direkt framsprungna
ur den svenska marken och båda i lika
mån äga det äktas, det rotvuxnas
adelsmärke.
Vad Selma Lagerlöf skrivit under de
närmast föregående åren har med sitt
pratsjuka, jollriga moraliserande havt en
obehaglig likhet med en snäll sagotants
sedelärande berättelser för mycket små, mycket
välartade och mycket menlösa barn, vilken
inte kunnat undgå att smått förarga den
som med rätt eller orätt tycker sig ha
vuxit ifrån söndagsskolan. Men liksom
jätten Antheus, tycks hennes genius få ny
1 Selma Lagerlöf: Mdy backa. Stockholm, Alberc Bonnier. — Ivar Ljungquist: Livets stj-id.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
