Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Dansk teaterhistoria. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dansk teaterhistoria
bjuder den en hel rad monografier och
memoarverk. Och nationalteaterns — »det
kongeliges» — historia genom tiderna har
blivit grundligt behandlad i omfattande
och tungt vägande verk — av Overskou
i 7 volymer, av P. Hansen i 3, av Edgar
Collin, A. Aumont o. fl. Den kultur-,
litteratur- och konstintresserade svensken,
som naturligtvis är förtrogen med det som
finns att tillgå av svensk teaterhistoria, bör ej
försumma att göra närmare bekantskap
även med dansk teaterlitteratnr. Den skall
ge honom anledning till reflexioner och
jämförelser, och han skall där göra
bekantskap med intressanta människor.
Den danska teaterhistoriens nyaste frukt
är Robert Neiiendams stort anlagda
framställning av nationalscenens verksamhet
under det senast gångna halvseklet. Den
tar vid där Overskou slutade, år 1874,
då det gamla trevliga teaterhusets saga
var ali och »det kongelige» flyttade in i
en modern och ståtlig miljö. De två
hittills utkomna delarna av verket omfatta
åren 1874—78, alltså 4 spelår—44
återstå för de volymer, vi ha att vänta.
Arbetet framträder med anspråk på att
vara grundläggande, vara en källskrift, som
kommande forskare ej skola kunna förbigå
och där de finna materialet i dess hela
omfattning framdraget och tillrättalagt.
Framställningen är konsekvent kronologisk
med utvikningar endast för en och annan
personkarakteristik, som är korthuggen,
levande och träffsäker. Varje kapitel
behandlar ett spelår och inledes med att
spellistan dag för dag framlägges.
Därefter skildras spelårets nyheter med
kortfattade referat av innehållet i varje stycke,
detta vare sig det är frågan om
Tannhäuser och Samfundets Stötter eller om de
likgiltigaste dagsländepjäser. Vidare
redogöres för repriser, för rollbesättning och
utförande och för kritikens ros och ris.
Först behandlas dramer och komedier, så
operor, sist baletter. Ty alla dessa
konstarter trivdes — eller trängdes — under
samma tak.
Naturligtvis inledes historiken med
byggnadens tillkomsthistoria. Teatrar ha som
bekant en högt utvecklad förmåga att sluka
pengar, och »det kongelige» började allt
ifrån första början med en obehaglig
underbalans. Byggets deficit kunde ej fyllas
av teaterns inkomster, efter första spelårets
verksamhet var ställningen »förtvivlad».
Teaterfrågan blev i riksdagen ett stående
debattämne och drogs gladeligen in i
partipolitiken, som på denna tid ej
lämnade något övrigt att önska i fråga om
livaktighet och stridslust. Tre år efter
teaterns överflyttande till den nya lokalen
beslöt Folketinget att hela teaterdriften
skulle nedläggas, och därefter etablerades
riksrätt mot de ministrar, som på statens
vägnar släppt till pengar till bygget. Den
gången behövde dock ej publiken bevista
»Den danske Komedies Liigbegiængelse».
Hur de hoptrasslade finanserna utreddes
— såvida de verkligen blevo utredda —
få vi bevittna i teaterhistoriens kommande
volymer.
Under den gamla goda tiden hade den
enväldige monarken själv styrt sin teater,
och åtminstone Frederik VI -—• högst
aktningsvärd fastän en smula komisk att
skåda in effigie — förde befälet med en
patriarks välvilja och en mild faders
stränghet. Nu låg makten i kultusministerns
händer, och det hände att dennes »insikt
i teaterförhållandena var ringa» och likaså
hans personliga glädje över dess
verksamhet men att han ändå var hågad att
bestämma över såväl chefen som över
spellistan. Teaterchefen måste vara diplomat
och äga förmåga att manövrera smidigt
både uppåt och nedåt. Ty det fanns också
en litterär censor, departementschefer och
andra ämbetsmän inom styrelsen, och
konstens tempel var inte alltid ett fridens
hemvist.
Men konstnärligt stod teatern högt, om
den också kunde se tillbaka på ett ännu
mera lysande förflutet, på Johanne Louise
Heibergs och Mikael Wiehes, Anna
Nielsens, Julie Södrings och Phisters tid. Man
var inne i en övergångsperiod, men det
saknades ej unga krafter — fru Hennings,
bröderna Poulsen o. fl. — ivriga att taga
arv efter de gamla. Fortfarande spelades
god komedi vid »det kongelige».
Däremot var det illa beställt med den
samtida danska dramatiken — Ambrosius
var skedets enda stora originaltrumf. Det
var från Norge de livgivande vindarna
blåste, den utan ali jämförelse mest
betydande insatsen gjordes av Ibsen och
Björnson. Man skall dock ej tro, att de
styrande vid danska nationalscenen mottogo
dessa norska norrmän med öppna dörrar
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
