Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms stadshus. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupt assimilerat italiensk renässans. Det
främsta af dem, den arkitektoniska
symbolen av Sverige, Stockholms gamla
borg, hade vävt in rikligt av sydländsk
prakt i den mäktiga fortifikatoriska
medeltidsstommen. Det är väl även främst
den gamla Vasatidens Stockholmsborg
med dess festliga dekorationsspel över
det massiva murverket och med dess
djupa stämning av svensk historia, som
framför allt hägrat för konstnärens
inbillning vid utformandet av stadshuset.
Det nordiska allvar, vars rot kanske
heter fattigdom och vinter, men som vuxit
till svensk egenart och karaktär, utgjorde
kärnan i dess tunga tegelmassa och dess
mäktiga torn. Stadshuset har del av
denna anda. Förbindelsen var icke
genast funnen; de tidigare förslagen stå
fjärran från denna släktskap, men ju starkare
viljan blev att skapa ett nationellt
monument, dess mer har den förbrunna
borgen stigit fram som levande bild och
föredöme, och senast har tornet i sin
bekroning annammat den gamla kärnans
signatur. Om ock i massfördelning och
gruppering och än mer givetvis i
situation det gamla huset och det nya
äro vitt skilda, har man dock känslan
av att stadshuset här väckt till
liv ett av svensk byggnadskonst i
sekler glömt arv och förgätet minne. Det
finns tillfälligt bevarat i svensk konst
ännu en fri omdiktning av borgen
Tre Kronor — Desprez’ scenbild till
Gustaf Vasa[1]. Även då var det en
italienskt soldrucken fantasi som diktade
på det kärva svenska temat, och det
är slående, hur nära de stå varandra,
dessa arkitektoniska parafraser från
1700-talets slut och 1900-talets början.
Det är även andra gamla svenska
byggnadsminnen som likt ädla skuggor
och vördade fäder vaka över stadshuset.
De hundrades valv, måhända stadshusets
mäktigaste rum, har resning som ett
jättelikt vapenhus i ett svenskt
medeltida kyrkotorn. Rådsgången, en korridor
utbildad till ett arkitektoniskt rum av
sällsynt skönhet, har drag av
stormaktspalatsen från svenskt 1600-tal, och de
smärre trappuppgångarnas komposition
med kolonner och järnsmide är studerad
efter den utmärkta borgerliga barock,
som än finnes bevarad i månget
Stockholmshus. Men särskilt Borgargården
slår an en omisskännlig och djup klang
av svensk historia. Gripsholms massiva
tegelborg med gårdar och torn och
Riddarhusets sköna pilasterfasad, krönt
av det höga taket med gyllne figurer,
dyka måhända upp i ens medvetande
vid dess anblick, och detta dock helt
nygestaltade rum, klassiskt i sin
helgjutenhet, storhet och samling, kännes
redan som en gammal förtrogen, av
vänliga traditioner omsusad plats. Här har
otvivelaktigt den nationella stilen vunnit
sin största seger.
Ett av de mest markanta dragen i
nittiotalets mentalitet och dess helt visst
häftigaste reaktion mot åttiotalet var
dess skönhetskult. Mot den närmast
föregående tidens krav att ställa
konsten i nyttans, i det sociala livets tjänst,
hävdade nittiotalet konstens rätt att vara
till uteslutande för sin egen skull. Denna
l’art pour l’art-teori blommade i Sverige
lika häftigt som den hastigt vissnade.
De romantiska ledarna blevo snart nog
engagerade i moraliska eller
intellektuella värden, och realismens starka
underström steg åter i dagen.
Det är naturligt, att
byggnadskonsten, som dock alltid måste tjäna nyttan,
skulle hava svårt att bliva inträngande
påverkad av denna estetiska grundsyn.
Och dock torde det vara en arkitekt,
som i samtida svensk kultur starkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
