Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
mer än väl vet vilket brott mot den
demokratiska etiketten detta innebär.
Där finnas vidare åtskilliga ting som
lämna läsaren skäligen likgiltig, så vida
de inte förarga honom. Till den senare
kategorien hör avgjort en berättelse om
hur en mor slår ihjäl sitt barn, som stör
henne då lion vill tillfredsställa sin
»konstnärliga skapardrift» och frambringa
skönlitteratur. Det prov på den konstnärliga
skapardriftens utslag som meddelas gör
tyvärr hennes handling endast ännu mera
obegriplig. — Novellen »Inferno» ger oss
ett tillfälle att iakttaga författarinnans
förhållande till verkligheten, eftersom dess
ämne, en sjukhusvistelse, tillhör de
erfarenheter, dem vi väl alla en eller annan gång
gjort. Och man får onekligen det intrycket,
att det fordras ovanligt tjocka svarta
glasögon för att som hon inom sjukhusets
väggar se idel ohyggligheter och knappt ens
en strimma av det tysta mod och den
enkla upphöjdhet över lidandet, som gör att
man där kanske mer än någonstans eljest
känner stolthet över att vara människa.
Maj Hirdmans bok innehåller
emellertid också två berättelser, »En efterbliven»
och »En summa ett för allt», vilka på sitt
sätt tillhöra det allra bästa inom de senaste
årens svenska novellistik. Även de
präglas av samma fanatiska svartsyn som alla de
övriga; men denna har här fått ett så
konstnärligt starkt uttryck, att varje invändning
tystas ner. Man har här inte för ett
ögonblick någon känsla av att författarinnan
tar till överord: innehåll och form täcka
varandra fullkomligt, och de båda
novellernas patos verkar dubbelt gripande, därför
att det är mindre uppjagat än vad fallet
brukar vara hos fru Hirdman. Orsaken
härtill är kanhända, att de bägge direkt
eller indirekt röra sig om moderskapet,
som för henne tycks vara den enda ljusa
principen i tillvaron. En redogörelse för
deras innehåll skulle inte tjäna mycket till,
då allt en dylik kunde meddela vore ett
allmänt intryck av något sorgligt och
upprörande; det är enbart författarinnans konst
som lyfter de snarast motbjudande ämnena
till något högre än sociala sensationsnummer.
Jag vet ingenting om hur gammal fru
Hirdman är. Man får hoppas att hon ännu
befinner sig i den ålder då man brukar
reagera med obalanserad våldsamhet mot
allt man möter. Ty hon har mycket av
det som skapar en verklig ordkonstnär —
frisk och omedelbar stil, fabuleringsgåva och
temperament; av det sistnämnda har hon
snarast fått mer än önskvärt, och utan
tvivel skulle hennes konst endast bli fastare
och mindre ensidig, ifall hennes nu alltför
lätt sårbara känslighet trubbades av en
smula, så som vanligen med åren sker i
fråga om de flesta människor. Hon skulle
i så fall kanske också till båtnad för sig
själv inse att de starkaste orden ej alltid
äro de som verka starkast.
»Människoträsket» innebär redan ett givet framsteg
före hennes debutbok — trots att flera av
dess noveller av allt att döma ha ett
tidigare tillkomstdatum än denna — i så
måtto, att den irriterande sociala pekpinne,
som där alltför ofta stack fram, i den nya
boken bara mycket sällan kommer till
synes. Oberoende av sin litterära framtid
tillhör emellertid Maj Hirdman otvivelaktigt
det jämförelsevis lilla fåtal bland våra
författare, som visa en utpräglad individualitet,
en säregen andlig fysionomi, som man inte
genast glömmer. Och när hon är som
bäst, kan hon redan nu skapa prosadikt
av betydande värde.
Ullabella, Marika Stjernstedts senaste
roman, är ur nästan alla synpunkter
»Människoträskets» absoluta motsats. I ett
företal anger författarinnan bokens karaktär av
»familjeläsning» med särskild adress till den
mognare ungdomen. Den bär också
alltigenom prägeln av sin bestämmelse. Något
oskyldigare far man leta efter;
författarinnan har noga beaktat den riktiga och
förträffliga synpunkten, att ungdomens andliga
näring lika litet som den lekamliga bör
vara för starkt kryddad. Händelserna
utspelas varken i ljuset av lidelsernas vådeld
eller den obarmhärtiga analysens elektriskt
kalla båglampor, utan i skenet från en
hemtrevlig och lite gammaldags
fotogenlampa. Den mänskliga ondskan har i
Ulla-bellas ytliga och fördomsfulla faster sin
enda representant, som dock knappast kan
få ens den mest lättskrämde läsare att
rysa, och höjdpunkten av tragik nås då
berättelsens inte vidare demoniske förförare
in spe, den lille landsortskomikern Emil,
dör i lungsot. Allt är älskvärt — till och
med lungsoten — och lite tunnt, väl
berättat i Marika Stjernstedts kultiverade prosa.
Så länge Ullabella är en liten flicka,
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
