Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
på John Galsworthys i hög grad
dramatiska skådespel. Det finnes få skildrare
av sociala motsättningar som kunna som
Galsworthy bibehålla rättvisan och
dessutom äga den humanitet, som ej övergår
i något sentimentalt ursäktande av alla
synder och laster men består i en lika
sund som yarm medkänsla. På ett mycket
fint ställe på engelska landsorten — under
sådana förhållanden är landsorten ännu
finare än London, och för att få deltaga i
fashionable country life gör en engelsman
vad som helst — råkas en samling
societets-människor. Om vi vilja vara lika rättvisa
och humana som Galsworthy, måste vi
erkänna, att en tids vistelse på ett historiskt
slott med vackra och glada damer och
trevliga herrar, med på en gång förtroliga
och festliga måltider, med
automobilutfär-der och poesifyllda promenader i trädgårdar
och parker, med gott bibliotek och
uppfriskande herrprat i rökrummet, kan med
sin förening av lugn och nöjesliv vara
idealisk för den, vilken i likhet med
Falstaff icke är stort mer än ett
världenes barn. — En rik elegant jude är
bland de inbjudna. Överallt är det så,
att den som man ej gärna vill ha med
måste i stället ha något avsevärt pius till
detta minus. Det är ej bara i
äktenskapsbyråerna som ett stigma måste ersättas
med större hemgift. Förmodligen fordras
det också litet extra för att en »kristen
hund» skall få vara med i mohammedanska
länder, »en främmande djävul» i Kina och
säkert en »oomskuren» i gamla Palestina.
Och så är det ännu i Europa och ännu
mer i U. S. A., då det gäller coloured
people, och som bekant kallas ju judarna
för »svarta» i icke judevänliga kretsar.
»Främling» specialiseras i gäst eller fiende.
Ibland förenas båda uppfattningarna. Man
känner i herr Gösta Ekmans utmärkta
framställning av Delevis redan vid hans livfulla
entré och på hans torra pockande ton och
ser på hans koloristiskt förträffliga men
något djärvt östasiatiska nattrock, att det
var en främling i den engelska societeten
som kom in bland de andra herrarna.
Klart och skarpt meddelar Delevis, att
han blivit bestulen på en större
penningsumma, som låg på bordet i hans låsta
rum. Hans misstankar riktas mot kapten
Ronald Dancy, och trots att värdfolk och
gäster med förtrytelse tillbakavisa den möj-
ligheten att denne skulle kunna ha gjort
det, visar det sig, att kaptenen med
dödsfara och med hjälp av sin sällsynta styrka
och vighet hoppat från sin balkong till
Delevis’ samt tagit penningarna och hoppat
tillbaka. Ej av snålhet — en som jag
tyckt mig finna ojudisk egenskap — utan
av ett äkta judiskt rättshaveri, något
upppiggat av det föraktfulla motstånd han
röner, låter den rike juden saken ha sin
gång och framkallar därmed den brottslige
kaptenens självmord. Denne hade en
hedersskuld att betala till en ung flicka, som
han stått i förhållande till före sitt
nuvarande lyckliga äktenskap. Han tar sitt
brotts konsekvenser och skjuter sig, sedan
han fått sin hustrus fulla förlåtelse och
vissheten om hennes kärlek trots allt. Den
enda förmildrande omständigheten ■— men
den tycker både han och jag tror den
stora majoriteten av den anglosachsiska
publiken vara ganska väsentlig — anser
han vara, att de två hoppen måste
betraktas som en sportsbragd av prima sort.
Ha ej engelsmännen mest kvar av de gamla
nordmännens oinskränkta beundran för
hjältedådet, även om det skulle vara litet
oetiskt? — »Vi och de våra» blev nästan
en mönsterföreställning på Svenska teatern.
Utan ringaste karikering och utan några
andra billiga tricks lyckades Gösta Ekman
ge juden den skärpa och den hårdhet man
får mot den miljö, av vilken man måste
kontant köpa till och med hövlighet.
Tre av herrarna hade gjort sina typer
alldeles fullkomligt engelska. Kapten Dancy—
herr Hedqvist, advokaten Jacob Twisden
—herr Klintberg, en karakteristisk, något
old-fashioned gentleman, som man tycker
sig ha sett i the Temple eller Lincolns
Inn Fields, och slutligen general Canynge
— herr John Brunius. Vad hade denne
gjort med sig? Nästan ingenting.
Några tag med hårborsten i rätt riktning,
och en atmosfär av fin engelsk militär
omgav hela gestalten. Kaptenens maka, mrs
Mabel Dancy, spelades av fru Erastoff med
en äkta värme och en lidelse, som särskilt
i slutakten verkade rent av skakande. Men
herr Hedqvist som kaptenen var dock den
som tog första priset. Tyst, med en
inbiten intensitet, något av bulldogg i bästa
mening, en riktig karl och dock något
barnsligt hjälplöst, då han bekänner sina
synder för makan, hade han gjort en hel-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
